Ordlista för förpackningsprovning, kvalitet och defekter

Så använder du ordlistan

Sidan riktar sig till inköpare, kvalitetsansvariga och förpackningsingenjörer som behöver kunna läsa en provrapport eller skriva ett kvalitetskrav utan laboratoriebakgrund. Posterna är grupperade i tematiska avsnitt. Rubrikerna anger termen, dess förkortning och standardnummer samt, där det är användbart, den tyska termen (DE) som förekommer i specifikationer från Tyskland och Österrike. Typiska värden anges som sådana, eftersom resultaten beror på material, metod och laboratorium; de värden som gäller för en order fastställs i dess specifikation. Standardnummer anges bara där metoden är väl etablerad, och en provrapport ska alltid ange exakt metod och utgåva som använts.

Sidan ingår i ordlistan för förpackningar. Närliggande delordlistor behandlar tryck och prepress, konvertering och tillverkning, förpackningsmaterial samt reglering, hållbarhet och handel. Hur prov, godkännanden och kontroller hänger ihop i praktiken beskrivs i provtagning och kvalitetskontroll av förpackningar.

Provningsstandarder för förpackningar i överblick

Tabellen visar de oftast citerade provningsmetoderna för förpackningar med deras vanliga standarder och rapporteringsenheter. Flera metoder finns i mer än en standard; värden från olika metoder är inte alltid utbytbara.

Provningsklimat och mätgrunder

Papper, kartong och wellpapp ändrar egenskaper med fuktigheten, och varje test har sin egen spridning. Begreppen nedan förklarar varför två rapporter på samma material kan skilja sig åt.

Konditionering (standardklimat; ISO 187; TAPPI T402; DE Normklima)

Konditionering innebär att prov av papper, kartong eller wellpapp förvaras i ett kontrollerat klimat tills fukthalten är stabil före provning. Standardklimatet enligt ISO 187 och TAPPI T402 är 23 °C och 50 % relativ luftfuktighet, med 27 °C och 65 % RH som alternativ för tropiska länder, och proven förkonditioneras vanligen i torrare luft så att de når jämvikt från den torra sidan. Nästan alla hållfasthetsvärden för fiberbaserade förpackningar beror på fukt, så resultat från okonditionerade prov är inte jämförbara.

Fukthalt (ISO 287)

Fukthalt är vattnets massa i papper eller kartong som procent av massan vid provtagningen, bestämd genom torkning i ugn enligt ISO 287. Förpackningspapper och förpackningskartong lämnar typiskt bruket med ungefär 5–9 % fukt beroende på kvalitet, och värden utanför det avtalade intervallet orsakar krökning, skevhet, sprickor i veck och svaga limfogar. Kartong som skeppas genom fuktiga klimat tar upp fukt under transporten, och därför kontrolleras fukthalten på inkommande material.

Repeterbarhet och reproducerbarhet

Repeterbarhet är variationen mellan resultat när en operatör provar samma material på samma instrument inom kort tid; reproducerbarhet är variationen mellan olika laboratorier som provar samma material. Standarderna anger båda, och reproducerbarheten är vanligen mycket större, vilket är skälet till att en leverantörs värde och köparens laboratorievärde kan skilja sig utan att någondera har fel. Omstridda resultat löses bäst genom ny provning av sparade prov på ett överenskommet laboratorium.

Specifikationsgräns och tolerans

En specifikationsgräns är det minimi-, maximi- eller målvärde som avtalats för en egenskap, och toleransen är den tillåtna avvikelsen kring ett målvärde, till exempel ytvikt 80 g/m² ± 4 % eller ECT minst 5,0 kN/m. Ensidiga gränser passar hållfasthetsegenskaper, medan tvåsidiga toleranser passar vikt, tjocklek och mått. En gräns som inte står i specifikationen kan inte göras gällande vid kontroll.

Typiskt värde och garanterat minimivärde

Ett typiskt värde i ett datablad är det medelvärde som ett bruk eller en konverterare räknar med att uppnå, medan ett garanterat värde eller minimivärde är den nivå som varje parti ska uppfylla. För hållfasthetsegenskaper ligger typiska värden ofta långt över minimivärdena, så det är missvisande att jämföra en leverantörs typiska värde med en annans minimivärde. Specifikationer bör ange vilken sorts värde som gäller och vilken metod det avser.

Test av papper och kartong

Laboratorietester av själva papperet och kartongen, före konvertering. Val av kvalitet behandlas i vår guide till papperskvaliteter för förpackningar och material i ordlistan över förpackningsmaterial.

Luftgenomsläpplighet (porositet; Gurley, Bendtsen; ISO 5636)

Luftgenomsläpplighet, ofta kallad porositet, är den hastighet med vilken luft passerar genom ett ark vid en given tryckskillnad. Gurley-metoden (ISO 5636-5) anger de sekunder som krävs för att 100 ml luft ska passera, så högre tal betyder ett tätare ark, medan Bendtsen-metoden (ISO 5636-3) anger flödet i ml/min, så lägre tal betyder ett tätare ark. Smörpapper och pergamyn har mycket låg luftgenomsläpplighet, och den påverkar hur bestrykningar, lim och vakuummatning beter sig i konverteringsmaskiner.

Böjstyvhet (Taber, L&W; ISO 2493; DE Biegesteifigkeit)

Böjstyvhet är papperets eller kartongens motstånd mot böjning, mätt antingen som böjmotstånd i millinewton på en provare av L&W-typ (ISO 2493-1) eller i Taber-enheter på en provare av Taber-typ (ISO 2493-2). Styvheten ökar ungefär med tjockleken i kubik, så voluminös kartong är styvare per gram, och den anges separat i maskinriktning och tvärriktning. Den styr hur en vikask motstår utbuktning, hur en muggvägg känns när man håller i den och hur ämnen går genom vik- och formningsmaskiner.

Se: Jämförelse: FBB, SBS och WLC

Ljushet och vithet (ISO 2470; CIE-vithet)

ISO-ljushet är reflektansen för blått ljus vid våglängden 457 nm från en bunt ark, mätt enligt ISO 2470-1 och använd för att gradera blekt papper och blekt kartong, medan CIE-vithet väger in hela det synliga spektrumet och reagerar starkare på optiska vitmedel. Inget av värdena beskriver nyans, som mäts i CIELAB L*, a* och b*. Ljushet och nyans skiljer sig mellan färskfiber- och returfiberkvaliteter och mellan bruk, vilket syns när förpackningar från två leverantörer står sida vid sida.

Sprängstyrka (Mullen-test; ISO 2758, ISO 2759; DE Berstfestigkeit)

Sprängstyrka är det tryck som krävs för att spränga papper eller kartong som pressas från ena sidan genom en cirkulär öppning av ett expanderande gummimembran, angivet i kPa enligt ISO 2758 för papper och ISO 2759 för kartong, eller i psi enligt TAPPI T 810 för wellpapp. Sprängindex, sprängstyrka dividerad med ytvikt, jämför papper med olika vikt. Sprängstyrkan speglar linerns dragstyrka och brottöjning och korrelerar med punkteringsmotstånd, men säger lite om staplingsprestanda.

Se: wellpappkvaliteter för e-handelsförpackningar

Tjocklek (ISO 534; DE Dicke)

Tjocklek är tjockleken hos ett enskilt ark papper eller kartong, mätt med mikrometer under definierat tryck på en definierad yta enligt ISO 534 och angiven i mikrometer, eller i amerikanska points där 1 pt motsvarar 25,4 µm. Bulk (cm³/g) och densitet (kg/m³) beräknas utifrån tjocklek och ytvikt. Tjockleken styr styvhet, rilnings- och stansinställningar och staplingshöjden för plana ämnen, så variation syns vid vikning, formning och fyllning.

Ytvikt (gramvikt; ISO 536; DE Flächengewicht, Grammatur)

Ytvikt är massan hos en kvadratmeter papper eller kartong i g/m², bestämd genom vägning av ark med känd yta enligt ISO 536. Bruk och konverterare arbetar med toleranser kring det nominella värdet, typiskt några procent, och ytvikten ligger till grund för materialkostnad och viktrapportering för producentansvar (EPR). Den säger ingenting om tjocklek eller hållfasthet i sig, så den kontrolleras tillsammans med tjocklek och relevant hållfasthetstest.

Se: Guide till ytvikt för papperskassar

Inre bindningsstyrka (lagerbindning; Scott bond; z-ledsdragstyrka)

Inre bindningsstyrka är papperets eller kartongens motstånd mot delaminering genom tjockleken, mätt genom att arket dras isär vinkelrätt mot ytan (z-ledsdragstyrka, ISO 15754) eller med ett slagprov av Scott bond-typ angivet i J/m². Låg inre bindning i flerskiktskartong visar sig som delaminering i rilningar, under limmade flikar eller när etiketter och tejp tas bort. Den är viktig för kartonger som limmas, rilas hårt eller trycks med färger med hög klibbighet (tack).

Släthet och skrovlighet (Bendtsen, PPS, Bekk, Sheffield)

Släthetstester mäter hur plan ytan hos papper eller kartong är, vilket styr tryckkvaliteten, särskilt för fin text och rastertryck. Luftläckagemetoder är vanligast: Bendtsen-skrovlighet (ISO 8791-2) och Sheffield anger luftflöde, så lägre värden är slätare, Parker Print-Surf (PPS, ISO 8791-4) anger skrovlighet i mikrometer, och Bekk-släthet (ISO 5627) anger sekunder, så högre värden är slätare. Resultat från olika metoder kan inte omräknas till varandra på ett tillförlitligt sätt.

Brottöjning (papper)

Brottöjning är hur mycket papper töjs, som procent av ursprungslängden, innan det brister i ett dragprov enligt ISO 1924-serien. Vanligt kraftpapper töjs typiskt några procent i maskinriktningen, medan töjbart säckkraftpapper är tillverkat för att töjas betydligt mer, vilket ökar den energi papperet tar upp före brott. Hög brottöjning hjälper påsar och säckar att tåla fall, hakningar och plötsliga belastningar på handtag.

Rivmotstånd (Elmendorf; ISO 1974; DE Weiterreißwiderstand)

Rivmotstånd är den kraft som krävs för att fortsätta en redan påbörjad rivning i papper, mätt med en Elmendorf-provare med fallande pendel enligt ISO 1974 och angivet i mN, där rivindex är värdet dividerat med ytvikt. Det anges för både maskinriktning och tvärriktning och är vanligen högre i tvärriktningen. Det visar hur lätt en skåra vid ett handtagsurtag, vid sidvecket eller i en rivanvisning rivs vidare till en reva.

Dragstyrka och TEA (ISO 1924; DE Zugfestigkeit)

Dragstyrka är den största kraft per breddenhet som en pappersremsa tål innan den brister, angiven i kN/m enligt ISO 1924-serien, medan dragenergiupptagning (TEA, J/m²) är den energi remsan tar upp fram till brott. Båda är högre i maskinriktningen än i tvärriktningen och provas i ISO 187-klimatet 23 °C och 50 % relativ luftfuktighet. De styr handtagens och handtagsförstärkningarnas styrka på bärkassar, skarvstyrka och säckars fallprestanda.

Se: Handtagstyper för papperskassar

Våtdragstyrka (våtstyrka; ISO 3781)

Våtdragstyrka är dragstyrkan hos papper efter blötläggning i vatten under en bestämd tid (ISO 3781), ofta angiven som procent av torr dragstyrka. Vanligt papper behåller bara en liten del av sin styrka när det är vått, medan våtstyrkepapper tillverkade med våtstyrkeharts typiskt behåller mer än omkring 15 %. Det är viktigt för servetter, livsmedelspåsar som utsätts för kondens och omslag för fuktiga eller iskylda produkter, även om våtstyrkepapper är svårare att slå upp till massa vid återvinning.

Test av fett, vatten och bestrykning

Tester av hur papper och kartong motstår olja, vatten och vätska vid skurna kanter, och av om barriärbestrykningar är sammanhängande. Barriärteknikerna jämförs i vår guide till barriärbestrykningar för pappersförpackningar.

Cobb-test (Cobb60; ISO 535; TAPPI T441)

Cobb-testet mäter hur mycket vatten en yta av papper eller kartong absorberar under en bestämd tid när den täcks med vatten över en fast yta, angivet i g/m² enligt ISO 535 eller TAPPI T441. Cobb60 betyder 60 sekunders exponering, och längre exponeringar som Cobb1800 (30 minuter) används för kraftigt ytlimmade eller bestrukna kvaliteter. Lägre värden betyder bättre vattenbeständighet, vilket är viktigt för liner, muggkartong, livsmedelspåsar och lådor för våt eller såsig mat.

Se: takeawayboxar för våt mat

Kantpenetration (kantsugningstest)

Kantpenetration är vätskans inträngning i kartongens exponerade råa kant, till exempel en muggs sidoskarv eller en behållares skurna kant, där ingen bestrykning skyddar fibrerna. Den provas genom att ett prov med exponerad kant sänks ned i en vätska som valts för slutanvändningen, till exempel hett vatten, kaffe, mjölksyra eller väteperoxid, och upptaget mäts per kantlängd. Det är för att hålla kantpenetrationen låg som muggkartong massalimmas, och hög penetration visar sig som fläckar och uppmjukning längs skarvar.

Se: bestrykningar för pappersmuggar

Fettgenomträngningstest (ISO 16532-1)

Fettgenomträngningstestet enligt ISO 16532-1 mäter hur lång tid det tar för olja att passera genom papper genom att en testolja, palmkärnolja i standardmetoden, appliceras på plana och vikta prov och ett absorberande ark under kontrolleras med avseende på fläckar över tid. Till skillnad från KIT-testet mäter det genomträngning genom arket under timmar och inkluderar veck, vilket ligger närmare hur ett omslag eller en påse beter sig med verklig mat. Resultaten anges som tid till genomslag eller som andel nedfläckad yta.

Se: KIT-test och betyg för fettbeständighet

KIT-test (TAPPI T559; ISO 16532-2)

KIT-testet klassificerar pappers ytliga oljeavvisning med tolv numrerade blandningar av ricinolja, toluen och heptan med stigande aggressivitet; en droppe av varje lämnas i cirka 15 sekunder, torkas bort och fläcken kontrolleras med avseende på mörkfärgning. KIT-värdet från 1 till 12 är den högst numrerade lösning som inte fläckar papperet. Testet är publicerat som TAPPI T559 och ISO 16532-2 och är ett snabbt screeningtest som inte mäter prestanda med varm mat över flera minuter eller vid veck.

Se: KIT-test och betyg för fettbeständighet

Nålhålstest (bestrykningens kontinuitet)

Ett nålhålstest kontrollerar om en barriärbestrykning eller ett filmskikt är sammanhängande genom att en färgad eller penetrerande vätska, till exempel färgad terpentin eller en bläcklösning, appliceras på den bestrukna sidan och fläckar söks på baksidan eller på ett läskpapper. Nålhål beror på för låg bestrykningsvikt, grov kartong, damm eller skador i rilningar. De är viktiga för fettbarriärpapper, muggkartong och lockfilm eftersom ett enda nålhål kan ge en fläck eller ett läckage.

Terpentintest (TAPPI T454; ISO 16532-3)

Terpentintestet mäter hur lång tid det tar för färgad terpentin att tränga genom smörpapper eller pergamyn via håligheter i arket, enligt TAPPI T454 och ISO 16532-3. Långa genomträngningstider tyder på ett tätt, slutet ark med få nålhål. Det är en äldre metod som fortfarande förekommer i specifikationer för smörpapper och pergamyn vid sidan av KIT-testet.

Test av wellpapp och lådor

Tester av råpapper för wellpapp (liner och fluting), färdig wellpapp och färdiga lådor. Hur värdena översätts till wellpappkvaliteter förklaras i vår guide till wellpappkvaliteter för e-handelsförpackningar.

Lådkompressionstest (BCT; ISO 12048; ASTM D642; DE Stauchwiderstand)

Lådkompressionstestet (BCT) belastar en tom eller fylld låda mellan två plana plattor tills den kollapsar och registrerar toppkraften i newton eller lbf och deformationen vid brott, enligt metoder som ISO 12048, ASTM D642 och TAPPI T804. Det är det mest direkta måttet på hur en låda beter sig längst ned i en stapel. BCT beror på wellpappens ECT, tjocklek och lådans mått, och laboratorievärden måste minskas med säkerhetsfaktorer för fuktighet, tid och pallmönster.

Box maker's certificate (BMC; lådtillverkarens certifikatstämpel)

Ett box maker's certificate är den runda stämpel som trycks på nordamerikanska wellpapplådor och som anger lådtillverkaren och antingen lägsta sprängprov och sammanlagd vikt hos ytskikten eller lägsta kanttryckhållfasthet (ECT), tillsammans med gränser för bruttovikt och storlek. Den visar vilken certifieringsväg enligt UFC Rule 41 eller NMFC Item 222 lådan uppfyller. Lådor som tillverkas för den europeiska marknaden bär normalt inte någon motsvarande märkning.

Certifiering enligt spräng- och ECT-metod (UFC Rule 41; NMFC Item 222)

UFC Rule 41 (järnvägsfrakt) och NMFC Item 222 (vägfrakt) är nordamerikanska transportörers klassificeringsregler som fastställer minimikonstruktioner för wellpapplådor efter bruttovikt och storlek. Båda tillåter två vägar: en sprängväg (Mullen) med lägsta sammanlagda vikt på ytskikten, eller en kanttryckväg (ECT). ECT-vägen tillåter generellt lättare wellpapp eller wellpapp med returfiberinnehåll som ändå går att stapla bra, medan sprängvägen gynnar starka, tunga liner.

Se: wellpappkvaliteter för e-handelsförpackningar

Tjocklekstapp (wellpappkompression)

Tjocklekstapp är minskningen av wellpappens tjocklek som orsakas av att vågorna trycks ihop, vid konvertering genom matnings- och nypvalsar i tryck- och stansmaskiner eller senare genom bandning och stapling. Det mäts genom att jämföra tjockleken hos konverterade ämnen med wellpappen som den tillverkades; ett litet tapp är normalt, men större tapp sänker ECT, BCT och dämpning även när papperssammansättningen är korrekt. Vanliga orsaker är flexotryck på färdig wellpapp (eftertryck) och för hårt inställda matarvalsar.

Concora-test (CMT; ISO 7263; TAPPI T809)

Concora-testet (CMT) mäter plantryckhållfastheten hos fluting genom att en pappersremsa formas till vågor i en laboratorieapparat, fästs på tejp och trycks ihop plant, och kraften anges i newton. Det visar hur väl fluting-papperet motstår att vågorna krossas i färdig wellpapp. CMT är ett test för pappersbruk och inkommande material snarare än ett värde i en lådspecifikation.

Kanttryckhållfasthet (ECT; ISO 3037; TAPPI T811; DE Kantenstauchwiderstand)

Kanttryckhållfasthetstestet (ECT) mäter den kraft som krävs för att krossa en kort remsa färdig wellpapp som står på kant med vågorna lodräta, angiven i kN/m enligt ISO 3037 eller lb/in enligt TAPPI T 811. En lb/in är cirka 0,175 kN/m, så den vanliga amerikanska kvaliteten 32 ECT motsvarar cirka 5,6 kN/m. ECT är den bästa enskilda prediktorn för en lådas staplingsstyrka och den viktigaste indatan i McKees formel.

Se: wellpappkvaliteter för e-handelsförpackningar

Plantryckhållfasthet (FCT; ISO 3035; TAPPI T808)

Plantrycktestet (FCT) mäter det tryck som krävs för att trycka ihop enkelwell plant mellan parallella plattor, angivet i kPa enligt ISO 3035 eller TAPPI T808. Det visar vågstyrka och hur väl wellpappen motstår krossning vid tryck, stansning och användning; låga värden pekar vanligen på svagt fluting-papper eller vågor som skadats i wellpappmaskinen. FCT är viktigast för tryckta, stansade lådor som passerar flera nyp.

McKees formel

McKees formel uppskattar tryckhållfastheten hos en vanlig amerikanerlåda (RSC) utifrån wellpappens kanttryckhållfasthet, tjocklek och lådans omkrets; den förenklade formen är BCT ≈ 5,87 × ECT × √(tjocklek × omkrets) i imperiella enheter. Den visar att en fördubbling av ECT ungefär fördubblar BCT och att tjockare wellpapp ger högre BCT vid samma ECT. Det är en uppskattning för vanliga lådor, och stansade utföranden, ventilationshål och handtagshål påverkar resultatet, så kritiska konstruktioner provas som färdiga lådor.

Se: wellpappkvaliteter för e-handelsförpackningar

Pin adhesion-test (PAT; TAPPI T821)

Pin adhesion-testet mäter den kraft som krävs för att skilja en liner från wellpappens fluting, med rader av pinnar som förs in mellan vågorna och dras isär i en tryckprovare, enligt TAPPI T821. Resultaten anges som kraft per längd limlinje. Låga värden tyder på svaga stärkelsebindningar från wellpappmaskinen, vilket visar sig som delaminering, lägre styvhet och sänkt ECT och BCT.

Ringtryckstest (RCT; ISO 12192; TAPPI T822)

Ringtryckstestet (RCT) mäter kanttryckhållfastheten hos en remsa papper eller kartong som formats till en ring och belastas på kant mellan plattor, angiven i kN/m. Det används för liner, fluting och massiv kartong som indata till uppskattningar av ECT för färdig wellpapp. RCT är känsligt för provets tjocklek och har i Europa i stor utsträckning ersatts av SCT vid klassificering av råpapper för wellpapp.

Kompressionstest med kort spännvidd (SCT; ISO 9895; TAPPI T826)

Kompressionstestet med kort spännvidd (SCT) mäter kanttryckhållfastheten hos liner eller fluting över en fri spännvidd på bara 0,7 mm, vilket förhindrar buckling, och anger den i kN/m i maskin- och tvärriktning enligt ISO 9895 eller TAPPI T826. SCT i tvärriktningen för liner och fluting är den bästa prediktorn på pappersnivå för ECT hos färdig wellpapp. Kvaliteter av råpapper för wellpapp, bland annat kraftliner och testliner, specificeras ofta med SCT.

Säkerhetsfaktor vid stapling

En säkerhetsfaktor vid stapling är förhållandet mellan en lådas provade tryckhållfasthet och den last den ska bära längst ned i en stapel vid användning. Den tar höjd för fuktighet, lagringstid och krypning, pallmönster och överhäng, hanteringsskador och variation mellan lådor; faktorer på omkring 3 till 5 används ofta för lagerförvaring, med högre värden för fuktig eller lång lagring. Att ange ett BCT-värde utan säkerhetsfaktor är en vanlig orsak till kollapsade pallar.

Transport- och distributionsprov

Tester på fyllda förpackningar som simulerar hantering, fordonstransport och klimat. De visar hur en förpackning och dess innehåll klarar den verkliga transportvägen, vilket enbart tester av papper och kartong inte kan visa.

ASTM D4169 (test av distributionscykel)

ASTM D4169 är en amerikansk standardpraxis för provning av transportbehållare och transportsystem som bygger upp en laboratoriesekvens, kallad distributionscykel, av hanterings-, staplings-, vibrations-, stöt- och klimatmoment. Säkerhetsnivåer (assurance levels) fastställer hur hårt varje moment är. Ett resultat har bara betydelse när den använda distributionscykeln och säkerhetsnivån anges tillsammans med det.

Klimatkonditionering för transportprov (ISO 2233)

Transportprov börjar ofta med konditionering av förpackningar i varmt och fuktigt, kallt eller cykliskt klimat, enligt ISO 2233 och ISTA-procedurer, eftersom papper och wellpapp tappar hållfasthet i fukt och lim och film beter sig annorlunda i värme och kyla. Exportleveranser i sjöcontainrar kan utsättas för stora variationer i luftfuktighet och kondens, så klimatet bör spegla den faktiska transportvägen. Tester enbart i standardklimat i laboratoriet tenderar att överskatta verklig prestanda.

Se: inköp av förpackningar från Turkiet

Kompressions- och staplingstest (fyllda förpackningar; toppbelastning)

Ett staplingstest belastar en fylld förpackning eller enhetslast med konstant last under lång tid, från timmar till veckor, för att se om den deformeras eller kollapsar genom krypning, medan ett kompressionstest ökar lasten till brott; ISO 12048 omfattar båda. Staplingstester kan köras i fuktiga eller cykliska klimat för att efterlikna lager och containrar. De avslöjar problem som ett kort BCT missar, till exempel lådor som klarar toppkrafttestet men buktar ut efter dagar i ett fuktigt lager.

Falltest (fritt fall; ISO 2248; ASTM D5276; DE Fallprüfung)

Ett falltest släpper en fylld förpackning från en bestämd höjd mot en hård yta, på angivna sidor, kanter och hörn i följd, och kontrollerar sedan förpackning och produkt med avseende på skador. ISO 2248 och ASTM D5276 beskriver metoden, medan ISTA-procedurer och ASTM D4169 fastställer fallhöjderna, som typiskt minskar när förpackningens vikt ökar. Det är kärntestet för paket- och e-handelsförsändelser, där hanteringen av enskilda paket innebär upprepade fall.

ISTA-procedurer (ISTA-serien)

International Safe Transit Association (ISTA) publicerar provningsprocedurer före leverans, grupperade i serier: serie 1 integritetstester utan simulering, serie 2 partiell simulering, serie 3 allmän simulering, serie 4 förbättrad simulering, serie 6 medlemsspecifika tester, till exempel sådana som fastställts av stora återförsäljare och transportörer, och serie 7 utvecklingstester. Högre serier återger verklig distribution närmare och är dyrare att köra. Specifikationer bör ange exakt procedur och version, eftersom varje procedur har egen konditionering, egna fallhöjder och egna vibrationsprofiler.

ISTA 1A

ISTA 1A är ett integritetstest utan simulering för enskilda förpackade produkter på högst 68 kg (150 lb), som kombinerar vibration med fast förskjutning med en serie fall från en höjd som bestäms av förpackningens vikt. Det är ett grundläggande screeningtest som visar om förpackning och produkt klarar hårdhänt hantering, men det simulerar inte en viss distributionsmiljö. Det används ofta som minimikontroll för varor som skickas som paket.

ISTA 3A

ISTA 3A är ett allmänt simuleringstest för förpackade produkter på högst 70 kg (150 lb) som skickas individuellt via paketleveranssystem, med varianter för standardpaket, små, platta och långsmala paket. Det kombinerar atmosfärisk konditionering, slumpvibration, en sekvens av fall och, beroende på pakettyp, stöttester, i en ordning som är utformad för att återge paketfarorna. Det är en vanlig måttstock för e-handelsförpackningar, inklusive mailerboxar.

Se: e-handelsförpackningar med eget tryck

Vibrationstest (slump och sinus; ISO 13355; ASTM D4728)

Ett vibrationstest skakar en förpackad produkt på ett bord för att återge fordonstransport, antingen med en slumpprofil som representerar lastbils-, järnvägs- eller flygtransport (ISO 13355, ASTM D4728) eller med sinusvibration med fast frekvens eller svepning för att hitta resonanser. Det avslöjar skavning av tryck, förslutningar som lossnar, innehåll som sätter sig och utmattning hos wellpapplådor. En toppbelastning läggs ofta på för att representera förpackningarna ovanför i en stapel.

Test av film och flexibla förpackningar

Tester för plastfilm, laminat, påsar och pouchar. Laminatstrukturer och barriärvärden förklaras i vår guide till laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar, och filmenheter i tjocklek på plastpåsar: mikron, gauge och mil.

Laminathäftning (bindstyrka; ASTM F904; DE Verbundhaftung)

Laminathäftning är den kraft som krävs för att dra isär skikten i ett laminat, mätt på remsor, typiskt 15 mm eller 25 mm breda, i en dragprovare och angiven i N/15 mm eller liknande enheter; ASTM F904 beskriver en metod. Låg häftstyrka leder till delaminering, tunnelbildning och förseglingsbrott, särskilt efter varmfyllning eller kontakt med aggressiva produkter. Värdena provas sedan limmet härdat fullt ut, eftersom laminat får ökad häftstyrka under flera dagar.

Se: laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar

Spräng- och krypprov (pouchar; ASTM F1140; ASTM F2054)

Spräng- och krypprov på pouchar blåser upp en förseglad pouch med luft och antingen höjer trycket tills den brister (sprängprov) eller håller ett bestämt tryck under en fast tid för att se om förseglingarna öppnas (krypprov). ASTM F1140 gäller pouchar som inte hålls fast, och ASTM F2054 håller pouchen mellan plattor så att spänningen verkar jämnare på alla förseglingar. Eftersom de provar alla förseglingar i den färdiga förpackningen samtidigt kompletterar de resultat från förseglingsstyrka på remsor.

Friktionskoefficient (COF; ASTM D1894; ISO 8295; DE Reibungskoeffizient)

Friktionskoefficienten (COF) är förhållandet mellan den kraft som krävs för att glida en yta över en annan och den kraft som pressar dem samman, mätt som statisk COF (start) och kinetisk COF (glidning) med en belastad släde enligt ASTM D1894 eller ISO 8295. Film provas mot film eller mot metall, och värdena ligger typiskt mellan cirka 0,1 för hala filmer och 0,5 eller mer för filmer med högt grepp. COF måste passa förpackningslinjen: är den för hög släpar filmen mot formdelar, är den för låg glider påsar och pouchar av staplar och pallar.

Fallpilsstyrka (dart impact; ASTM D1709; ISO 7765-1)

Fallpilsstyrka är vikten hos en fallande halvsfärisk pil, släppt från en bestämd höjd, som bryter 50 % av de filmprov som provas, angiven i gram enligt ASTM D1709 eller ISO 7765-1. Den speglar filmens seghet mot plötsliga stötar och punkteringar, till exempel från hörnen på kartongförpackade varor i en bärkasse. LLDPE och metallocenkvaliteter höjer fallpilsstyrkan jämfört med vanlig LDPE eller HDPE vid samma tjocklek.

Dynnivå (ytenergi; vätningsspänning; ISO 8296; ASTM D2578)

Dynnivån är ytenergin hos en plastfilm, mätt genom att testfärger med känd ytspänning appliceras (ISO 8296, ASTM D2578) och det högsta värde som väter ytan utan att dra ihop sig till droppar fastställs, i mN/m eller dyn/cm. Obehandlad polyeten ligger typiskt kring 30–31 mN/m, för lågt för att färger och lim ska väta, så filmen koronabehandlas eller flambehandlas, vanligen till cirka 38–42 mN/m eller högre för tryck och laminering. Behandlingen avtar vid lagring, så nivån kontrolleras strax före tryck.

Se: tryck på plastpåsar

Brottöjning (film)

Brottöjning är den procentuella förlängning ett filmprov klarar innan det brister i ett dragprov enligt ASTM D882 eller ISO 527-3, angiven för maskin- och tvärriktning. Blåst polyetenfilm töjs typiskt flera hundra procent, medan orienterade filmer som BOPP och PET töjs mycket mindre. Tillsammans med dragstyrkan visar den segheten och hur en påse beter sig vid överbelastning eller hakning.

Dis och glans (ASTM D1003; ASTM D2457; ISO 2813)

Dis (haze) är den procentandel av det genomsläppta ljuset som sprids mer än 2,5° när det passerar genom en film, mätt enligt ASTM D1003, så låg dis betyder en klar, genomskinlig film för fönster, lock och displaypåsar. Glans är ytans spegelreflektans mätt med glansmätare vid en bestämd vinkel, typiskt 20°, 45° eller 60°, i glansenheter enligt ASTM D2457 för plastfilm eller ISO 2813 för bestrykningar. Glansvärden är bara jämförbara vid samma vinkel, och båda egenskaperna beror på polymerkvalitet, tillsatser och bearbetning.

Förseglingsområde (förseglingsfönster; förseglingskurva)

Förseglingsområdet, eller förseglingsfönstret, är det spann av förseglingstemperaturer, vid ett givet tryck och en given kontakttid, inom vilket en film eller bestrykning bildar en godtagbar försegling utan att brännas, deformeras eller delamineras. Det fastställs genom att förseglingsstyrkan plottas mot förseglingstemperaturen i en förseglingskurva. Ett brett fönster tål variationer på förpackningslinjer, och en låg starttemperatur för försegling möjliggör högre hastighet.

Förseglingsstyrka (ASTM F88; DE Siegelnahtfestigkeit)

Förseglingsstyrka är den kraft som krävs för att dra isär en värmeförsegling, mätt genom att en remsa som skurits tvärs över förseglingen dras i en dragprovare enligt ASTM F88 och angiven i N/15 mm i Europa eller lbf/in i USA. Brottyp, till exempel avskalning (peel), delaminering eller rivning av materialet intill förseglingen, noteras tillsammans med värdet, eftersom en stark men spröd försegling ändå kan brista. Den anges för påsar, pouchar, lockfilm och bestrukna pappersskarvar.

Se: egenskaper hos pouchar

Hot tack (ASTM F1921)

Hot tack är styrkan hos en värmeförsegling medan den fortfarande är smält eller het, mätt genom att förseglingen dras isär en bråkdels sekund efter att förseglingsbackarna öppnats, enligt ASTM F1921. Den är viktig på vertikala form-fill-seal-linjer och andra höghastighetslinjer, där produkten faller ned på bottenförseglingen innan den svalnat. Förseglingsskikt med god hot tack, till exempel metallocenpolyeten, möjliggör snabbare fyllning.

Täthetsprov (bubbelemission; vakuumförlust; färgpenetration)

Täthetsprov kontrollerar om en förseglad förpackning har hål eller kanaler som släpper igenom luft eller vätska. Bubbelemission sänker ned förpackningen i vatten under vakuum och söker efter bubblor (ASTM D3078), färgpenetration för en färgad lösning längs förseglingarna för att avslöja kanaler, och vakuumförlust mäter tryckförändring i en provkammare utan att förstöra förpackningen. Täthetsprov hittar defekter som test av förseglingsstyrka på remsor missar, till exempel ett veck eller nålhål i en annars stark försegling.

OTR (syretransmission; ASTM D3985; ISO 15105-2)

OTR (syretransmissionshastighet) är den volym syre som passerar genom en kvadratmeter film eller laminat på 24 timmar, mätt med en kulometrisk sensor enligt ASTM D3985 eller ISO 15105-2 och angiven i cm³/(m²·dygn·atm) vid angiven temperatur och luftfuktighet. Värdena sträcker sig från tusentals för tunna, vanliga polyolefinfilmer till under 1 för folie och högbarriärstrukturer. Siffror är bara jämförbara vid samma temperatur, luftfuktighet och tjocklek, och vissa barriärpolymerer, i synnerhet EVOH, förlorar prestanda vid hög luftfuktighet.

Se: laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar

Punkteringsmotstånd (film)

Punkteringsmotstånd är den kraft och energi som krävs för att trycka en spets genom en film eller ett laminat vid låg hastighet, mätt i en dragprovare med en definierad spets, till exempel enligt ASTM F1306. Det kompletterar fallpilsstyrkan, som använder en snabbt fallande vikt, och anges där pouchar och påsar rymmer vassa eller hårda produkter som pasta, nötter, ben eller djupfryst mat. Tjockare film, polyamidskikt och sega förseglingsskikt höjer punkteringsmotståndet.

Test av restlösningsmedel

Ett test av restlösningsmedel mäter spår av tryck- och lamineringslösningsmedel, till exempel etylacetat eller etanol, som finns kvar i en tryckt film eller ett laminat, vanligen med headspace-gaskromatografi och resultat i mg/m². För mycket restlösningsmedel orsakar lukt, smakavvikelse och blockning och kan påverka efterlevnaden för livsmedelskontakt. Konverterare sätter vanligen interna gränser, och livsmedelsvarumärken kan sätta strängare gränser för känsliga produkter.

Dragstyrka (film; ASTM D882; ISO 527-3)

Filmens dragstyrka är den största spänning som en tunn plastremsa tål när den dras i en dragprovare, angiven i MPa enligt ASTM D882 för tunna plastark under 1 mm eller ISO 527-3 för film. Den mäts i maskin- och tvärriktning tillsammans med brottöjning och modul, som uttrycker styvhet. Dragvärden visar om påshandtag, pouchväggar och filmbanor tål belastningarna vid användning och konvertering.

Tjocklek (film; ISO 4593)

Filmtjocklek mäts med en mekanisk mikrometer enligt ISO 4593 eller, på produktionslinjer, med beröringsfria mätare som skannar över banan, och anges i µm, mil eller brittiskt gauge. Både medeltjocklek och variationen över banan har betydelse, eftersom tunna ställen brister först och tjocka partier ger tjockleksband och veck på rullar. Tjocklekströsklar avgör också hur plastkassar behandlas i flera länders regler för bärkassar.

Se: tjocklek på plastpåsar: mikron, gauge och mil

WVTR (vattenångtransmission; ASTM F1249; ISO 15106)

WVTR (vattenångtransmissionshastighet) är massan vattenånga som passerar genom en kvadratmeter material på 24 timmar, i g/(m²·dygn), mätt med sensorer enligt ASTM F1249 eller ISO 15106-serien, eller gravimetriskt med skålmetoden i ISO 2528 för papper och andra arkmaterial. Testerna körs vid angivna förhållanden, typiskt 38 °C/90 % RH eller 23 °C/85 % RH, och värden från olika förhållanden är inte utbytbara. WVTR avgör hur länge torra livsmedel förblir frasiga och hur väl fuktiga livsmedel behåller sin vikt.

Test av muggar och behållare

Funktionstester för pappersmuggar, matbehållare och deras lock, helst med verklig produkt vid verklig temperatur. Bestrykningar jämförs i bestrykningar för pappersmuggar och användning för varm mat i soppbehållare av papper.

Volymkontroll (fullt till brädden och till fyllnadslinjen)

En volymkontroll mäter den volym en mugg eller behållare rymmer när den fylls till brädden och till sin nominella fyllnadslinje, vanligen genom vägning av vatten med känd temperatur. Nominella storlekar som 12 oz är beteckningar, så specifikationer bör ange volymen till brädden med en tolerans och, där det är relevant, fyllnadslinjen. Volymen varierar med formningsinställningar, väggkonstruktion och orundhet, så den kontrolleras vid förstaartikelkontroll och under produktionen.

Se: storlekar på pappersmuggar

Varmfyllningstest

Ett varmfyllningstest fyller muggar eller behållare med hett vatten, eller den verkliga drycken eller maten, vid avsedd serveringstemperatur, typiskt någonstans mellan cirka 70 °C och 95 °C, och håller dem varma under den förväntade serveringstiden medan läckage, uppmjukning, öppning av skarvar, lukt och minskad styvhet kontrolleras. Det är den praktiska kontrollen för PE-bestrukna och dispersionsbestrukna muggar, soppbehållare och deras lock. Fyllningstemperatur, varmhållningstid och om lock och stapling ingår måste fastställas i specifikationen, eftersom var och en ändrar resultatet.

Se: soppbehållare av papper

Täthetsprov (muggar och behållare)

Ett täthetsprov för muggar och behållare fyller prov med vatten, ofta färgat eller med vätmedel för att avslöja fina läckor, och låter dem stå en bestämd tid upprätta och ibland lutade eller under last, medan sidoskarv, bottenförsegling och vägg kontrolleras med avseende på droppar eller fläckar. Provning med den verkliga produkten vid serveringstemperatur är mer tillförlitlig än enbart kallt vatten, eftersom fett, syror och värme angriper skarvar och bestrykningar på olika sätt. Läckande enheter klassas normalt som kritiska eller större defekter.

Passformstest för lock

Ett passformstest för lock kontrollerar att ett lock snäpper fast på motsvarande mugg- eller behållarkant, tätar runt hela kanten och sitter kvar när förpackningen lutas, kläms eller bärs, ibland med en fylld förpackning som hålls upp och ned. Passformen beror på kantens diameter och profil på muggen såväl som på lockets egna toleranser, så muggar och lock från olika leverantörer måste provas tillsammans. Specifikationer bör ange locket och prova paret i stället för varje del för sig.

Se: lock till matbehållare av papper

Lockets avdragskraft

Lockets avdragskraft är den kraft som krävs för att dra eller skala av ett lock från en mugg eller behållare, mätt med en kraftmätare eller dragprovare kopplad till lockets flik eller kant. Om den är för låg lossnar locken under leverans; om den är för hög klämmer kunderna på muggen och spiller het dryck. Den kontrolleras bäst på fyllda, varma förpackningar eftersom värme och ånga ändrar passformen.

Kantstyrka (rullad kant; kantkrossning)

Kantstyrka är motståndet hos en muggs rullade kant mot att krossas eller deformeras, provad genom att en vertikal eller radiell last appliceras på kanten. Kantrullen styvar upp muggens mynning och är det som locket låser mot, så en svag, ojämn eller ofullständigt rullad kant ger dålig lockpassform, läckage vid locket och muggar som viker sig när man håller i dem. Kantens diameter och rundhet mäts tillsammans med styrkan.

Väggstyvhet (klämtest; toppbelastningstest)

Väggstyvhet är motståndet hos en mugg- eller behållarvägg mot inåtgående tryck, mätt genom att en provspets pressas mot väggen på en bestämd höjd och kraften vid en given nedböjning registreras, medan ett toppbelastningstest pressar ned på kanten för att kontrollera staplings- och lockstyrka. Styvheten beror på kartongens ytvikt och styvhet, väggkonstruktion och formningskvalitet. Låg styvhet visar sig som muggar som viker sig när de hålls fyllda med varmt kaffe eller kanter som deformeras när lock trycks på.

Se: Jämförelse: enkelväggiga, dubbelväggiga och ripplemuggar

Tryckkvalitet och färgbeständighet

Mätningar som används för att godkänna och styra tryckt färg och för att kontrollera att tryck tål hantering, fukt och ljus. Tryckprocesser och tryckdefekter definieras i ordlistan över tryck och prepress.

Streckkodsverifiering (ISO/IEC 15416)

Streckkodsverifiering betygsätter tryckkvaliteten hos en linjär streckkod med en verifierare som mäter parametrar som kantkontrast, modulering och avkodbarhet och ger ett totalbetyg från A till F enligt ISO/IEC 15416, medan ISO/IEC 15415 används för 2D-koder. GS1:s vägledning för EAN/UPC-symboler i detaljhandeln kräver vanligen betyg C (1,5) eller bättre. Flexotryck på kraftpapper eller wellpapp, minskning av streckbredd och valet av streck- och bakgrundsfärger påverkar betyget.

Delta E (ΔE; ΔE00, CIEDE2000; DE Farbabstand)

Delta E (ΔE) uttrycker skillnaden mellan två färger som ett enda tal beräknat från spektrofotometermätningar i färgrymden CIELAB; lägre värden betyder en närmare matchning. Toleranser för förpackningar avtalas mellan köpare och tryckare, ofta omkring 2–4 ΔE00 för dekorfärger, och formeln (ΔE76 eller CIEDE2000), ljuskälla, observatör och mätvillkor (M0 till M3 enligt ISO 13655) måste anges eftersom var och en ändrar talet. En ΔE-tolerans har bara betydelse mot en överenskommen fysisk eller numerisk referens.

Se: Jämförelse: Pantone och CMYK i förpackningar

Punktförstoring (tonvärdesökning, TVI; DE Tonwertzunahme)

Punktförstoring, eller tonvärdesökning (TVI), är det mått med vilket rasterpunkter trycks större än i filen, mätt med densitometer eller spektrofotometer som skillnaden i tonvärde, ofta vid 50 %-fältet. Den är högre på absorberande och grova material som obestruket kraftpapper och i flexotryck, och prepress kompenserar för den med tonkurvor. Okontrollerad punktförstoring gör bilder mörkare, fyller igen skuggor och förskjuter färg.

Se: ordlistan över tryck och prepress

Färgutstrykning (draw-down)

En färgutstrykning är en tunn, jämn film av färg som strukits ut på det verkliga materialet med handrulle eller trådspiral och som används för att godkänna en dekorfärg före produktionskörningen. Eftersom samma färg ser olika ut på vit kartong, kraftpapper och film är en utstrykning på produktionsmaterialet en bättre färgreferens än ett tryckt färgprov. Utstrykningar mäts med spektrofotometer och sparas som en del av färgstandarden.

Ljusäkthet (ISO 12040; Blue Wool-skalan; DE Lichtechtheit)

Ljusäkthet är tryckt färgs motstånd mot blekning i ljus, provad genom att tryck exponeras för filtrerat xenonbågljus tillsammans med Blue Wool-referensremsor enligt ISO 12040, och bedömd på Blue Wool-skalan från 1 (mycket dålig) till 8 (utmärkt). Den är viktig för displayer, fönsterförpackningar och artiklar som lagras under starkt ljus, där fluorescerande och vissa klara pigment bleknar först. Förpackningar för foodservice med kort livslängd behöver sällan höga betyg.

Passningstolerans (DE Passer)

Passningstolerans är den tillåtna förskjutningen mellan tryckfärgerna (färg mot färg) eller mellan tryck och skärning, rilning eller vikning (tryck mot skärning), vanligen angiven i millimeter. Uppnåeliga värden beror på process och material: arkoffset på kartong håller tätare passning än flexotryck på kraftpapper, film eller wellpapp, där materialen töjs och rör sig. Trapping och säkerhetszoner i tryckoriginalet utformas utifrån den tolerans processen kan hålla.

Se: förberedelse av tryckoriginal för förpackningar

Tryckets beständighet mot kemikalier (ISO 2836)

ISO 2836 beskriver tester av hur tryck och tryckfärger motstår särskilda ämnen som vatten, fetter och oljor, syror, baser, rengöringsmedel och lösningsmedel, genom kontakt med ämnet eller med filterpapper som dränkts i det, följt av bedömning av avfärgning eller färgförändring. Den används för att kontrollera att tryck på livsmedelsförpackningar inte blöder när förpackningen blir våt eller flottig eller torkas av. Resultaten bedöms mot en gråskala eller som godkänt eller underkänt.

Nötnings- och skavbeständighet (Sutherland-test; ASTM D5264; DE Scheuerfestigkeit)

Nötningsbeständighet är tryckfärgens förmåga att tåla nötning, provad genom att ett tryckt prov gnids mot ett mottagarark under ett belastat block ett bestämt antal drag på en nötningsprovare av Sutherland-typ (ASTM D5264) och genom bedömning av färgförlust och överföring. Skavbeständighet beskriver samma egenskap i användning, när kartonger, sleeves eller påsar gnids mot varandra i ytterkartonger och under vibrationer vid transport. Mörka heltoner, matta ytor och obestruket kraftpapper skavs mest synligt, och lack, hårdare färger och full härdning förbättrar resultatet.

Se: ytbehandlingar för vikaskar

Heltonsdensitet (densitometri)

Heltonsdensitet är ljusabsorptionsstyrkan hos ett tryckt heltonsfält, mätt med densitometer genom det filter som motsvarar varje processfärg och uttryckt i densitetsenheter. Det är tryckarens huvudsakliga styrning av färgfilmens tjocklek: för låg densitet ser urblekt ut, medan för hög ökar punktförstoring, avsmitning (set-off) och torkproblem. Densitetsmål skiljer sig mellan processer, färgsatser och material, så de avtalas per jobb eller hämtas från processtandarder som ISO 12647-serien.

Tejptest (färghäftning; ASTM F2252)

Ett tejptest pressar en standardiserad tryckkänslig tejp mot tryckt eller bestruken film eller kartong och drar snabbt av den, och bedömer sedan hur mycket färg eller bestrykning som följt med; ASTM F2252 beskriver metoden för flexibla förpackningar. Det är rutinkontrollen av färghäftning på plastfilm, där dålig koronabehandling eller olämpliga färger visar sig som färg som lossnar. Resultaten anges som procent avlägsnat eller på en betygsskala.

Se: tryck på plastpåsar

Livsmedelskontakt och kemisk provning

Laboratorietester som stöder intyg om livsmedelskontakt och kemiska krav. Regelverket beskrivs i regelefterlevnad för livsmedelskontaktförpackningar i EU, Storbritannien och USA och PFAS-reglerna i PFAS-fria livsmedelsförpackningar; definitionerna nedan beskriver testerna, inte rättsliga skyldigheter.

Livsmedelssimulant (DE Lebensmittelsimulanz)

En livsmedelssimulant är ett provmedium som står i för livsmedel vid migrationsprovning. Förordning (EU) nr 10/2011 definierar simulanterna A (10 % etanol), B (3 % ättiksyra), C (20 % etanol), D1 (50 % etanol), D2 (vegetabilisk olja) och E (poly(2,6-difenyl-p-fenylenoxid), känd som MPPO eller under varunamnet Tenax, för torra livsmedel) och fördelar dem på livsmedelskategorier. Valet av simulanter och provningsvillkor som speglar det verkliga livsmedlet, temperaturen och kontakttiden är det som gör ett migrationsresultat relevant.

Test av tungmetaller (bly, kadmium, kvicksilver, sexvärt krom)

Ett tungmetalltest mäter bly, kadmium, kvicksilver och sexvärt krom i förpackningar eller deras komponenter, till exempel färger och pigment, typiskt med ICP-spektrometri efter uppslutning, med en separat metod för sexvärt krom. EU:s förpackningslagstiftning har länge begränsat summan av dessa fyra till 100 mg/kg, ett krav som förts över till PPWR, och flera amerikanska delstater tillämpar liknande gränser genom lagar om giftiga ämnen i förpackningar. Resultat levereras vanligen som laboratorierapport eller leverantörsförsäkran på begäran.

Mineraloljeanalys (MOSH/MOAH-provning)

Mineraloljeanalys mäter mättade och aromatiska mineraloljekolväten (MOSH och MOAH) i förpackningar eller livsmedel, vanligen med online-kopplad vätske- och gaskromatografi med flamjonisationsdetektion (LC-GC-FID), med resultat i mg/kg för definierade kolintervall. Kolintervallet har betydelse eftersom flyktigheten avgör vad som kan migrera via gasfasen. Det finns ingen bindande EU-gräns för förpackningar i oktober 2026, så resultaten jämförs med kundspecifikationer, och provning av livsmedlet efter lagring kan vara mer upplysande än provning av kartongen.

Se: mineraloljebarriärer och vikaskar för livsmedelskontakt

NIAS (icke avsiktligt tillsatta ämnen)

NIAS är ämnen i ett livsmedelskontaktmaterial som inte tillsatts avsiktligt, till exempel föroreningar i råvaror, reaktions- och nedbrytningsprodukter och föroreningar från återvinning. Förordning (EU) nr 10/2011 kräver att de bedöms för plast, och screeninganalys, ofta med gas- eller vätskekromatografi med masspektrometri, används för att hitta och identifiera dem. NIAS-bedömning förväntas i allt högre grad även för färger, lim, bestrykningar och återvunna material.

Luktprov (EN 1230-1)

Ett luktprov är en sensorisk bedömning av lukten från ett förpackningsmaterial, där en tränad panel bedömer luktintensiteten hos prov som förvarats i burkar en bestämd tid, enligt EN 1230-1 för papper och kartong. Det fångar upp restlösningsmedel, färglukt, oxiderade bestrykningar och lukt från returfiber som kemiska tester kanske inte flaggar. Luktprov är vanliga för muggar och för förpackningar till kaffe, te och konfektyr.

Totalmigration (OM; gräns för totalmigration, OML)

Totalmigration är den totala massan icke-flyktiga ämnen som ett material avger till en livsmedelssimulant under provningsvillkor, angiven i mg/dm² kontaktyta. Förordning (EU) nr 10/2011 fastställer en gräns för totalmigration (OML) på 10 mg/dm² för livsmedelskontaktmaterial av plast och plastskikt, provad under standardiserade tid- och temperaturvillkor (OM1 till OM7) som valts för att täcka den avsedda användningen. Totalmigration mäter inertitet, inte toxicitet, och kompletteras alltid av kontroller av specifik migration.

Se: regelefterlevnad för livsmedelskontaktförpackningar

Riktad PFAS-analys

Riktad PFAS-analys mäter en definierad lista av enskilda PFAS, vanligen med vätskekromatografi med tandem-masspektrometri (LC-MS/MS), där varje förening anges i µg/kg (ppb). Enligt förordning (EU) 2025/40 måste livsmedelskontaktförpackningar som släpps ut på marknaden i EU från och med 12 augusti 2026 ligga under 25 ppb för varje enskild PFAS och 250 ppb för summan av PFAS som mäts med riktad analys. Resultaten gäller bara de föreningar som finns på listan, så laboratoriets analytlista och rapporteringsgränser måste kontrolleras.

Se: PFAS-fria livsmedelsförpackningar

Specifik migration (SML)

Specifik migration är den mängd av ett namngivet ämne som överförs från ett material till livsmedel eller en livsmedelssimulant, angiven i mg/kg livsmedel. Förordning (EU) nr 10/2011 fastställer specifika migrationsgränser (SML) för upptagna ämnen som vissa monomerer och tillsatser, och överensstämmelse kan visas genom migrationsprovning, genom beräkning utifrån restinnehåll eller genom modellering. En försäkran om överensstämmelse bör identifiera ämnen med SML så att fyllaren kan verifiera dem för det slutliga livsmedlet.

Smakavvikelsetest (EN 1230-2; Robinson-test)

Ett smakavvikelsetest kontrollerar om ett förpackningsmaterial överför en främmande smak till livsmedel genom att ett känsligt provlivsmedel förvaras tillsammans med materialet i en sluten behållare och en tränad panel jämför det med en kontroll; EN 1230-2 beskriver metoden för papper och kartong, typiskt med choklad som provlivsmedel i Robinson-test. Feta, milda livsmedel som choklad, smör, kaffe och bakverk är mest känsliga. DIN 10955 är en närliggande tysk metod för sensorisk provning av förpackningsmaterial.

Totalfluor (TF) och totalt organiskt fluor (TOF)

Totalfluor är en screeningmätning av allt fluor i ett material, organiskt och oorganiskt, vanligen med förbränningsjonkromatografi, angiven i mg/kg (ppm); totalt organiskt fluor (TOF) räknar inte med oorganisk fluorid. Enligt PPWR utlöser totalfluor över 50 mg/kg en skyldighet att visa om fluoret kommer från PFAS (själva gränsvärdet är 50 ppm för alla PFAS inklusive polymera PFAS), och flera amerikanska delstater och BPI:s certifiering av komposterbarhet använder cirka 100 ppm TOF som indikator. Ett totalfluorresultat kan inte identifiera enskilda PFAS.

Se: PFAS-fria livsmedelsförpackningar

Worst case-provning (användningsvillkor)

Worst case-provning innebär att välja de mest krävande realistiska användningsvillkoren, det vill säga den mest aggressiva livsmedelstypen, den högsta temperaturen och den längsta kontakttiden, så att ett provresultat också täcker mildare användning. En behållare som provats vid varmfyllningstemperatur med relevanta simulanter kan täcka samma livsmedel serverade kalla, men ett kallt test täcker inte varm användning. Försäkringar om överensstämmelse anger de provade villkoren, vilka i sin tur begränsar hur förpackningen får användas.

Kvalitetssystem, stickprov och dokument

Termer för godkännande, kontroll och dokumentation av förpackningar och för hantering av problem. Processen från prov till reklamationer beskrivs steg för steg i provtagning och kvalitetskontroll av förpackningar.

8D-rapport (åtta discipliner)

En 8D-rapport är ett strukturerat format för problemlösning från fordonsindustrin som går igenom åtta discipliner: bilda ett team, beskriva problemet, omedelbar inneslutning, rotorsaksanalys, val av permanenta korrigerande åtgärder, genomförande och verifiering av dem, förebyggande av upprepning och avslut av ärendet. Köpare begär ofta en 8D vid allvarliga eller upprepade reklamationer eftersom den skiljer omedelbar inneslutning från den bestående lösningen. En användbar 8D innehåller underlag som data, foton och ändrade arbetsinstruktioner snarare än enbart påståenden.

Godkännandetal och kasseringstal (Ac/Re)

Godkännandetalet (Ac) är det största antalet defekta enheter som tillåts i ett AQL-stickprov för att partiet ska godkännas, och kasseringstalet (Re) är det antal vid vilket partiet underkänns. Båda hämtas från tabellerna i ISO 2859-1 för stickprovets kodbokstav och det avtalade AQL-värdet. Exempelvis ger ett parti på 50 000 enheter vid allmän kontrollnivå II kodbokstav N och ett stickprov på 500; vid AQL 2,5 godkänns partiet med upp till 21 defekta och underkänns vid 22, och vid AQL 1,0 är talen 10 och 11.

AQL (acceptabel kvalitetsnivå; ISO 2859-1; ANSI/ASQ Z1.4)

AQL-stickprovskontroll (acceptabel kvalitetsnivå) kontrollerar ett slumpmässigt stickprov ur ett parti i stället för varje enhet, med tabellerna i ISO 2859-1 eller den i stort sett likvärdiga amerikanska standarden ANSI/ASQ Z1.4. Partistorlek och kontrollnivå avgör stickprovsstorleken, och det AQL-värde som avtalats för varje defektklass avgör godkännande- och kasseringstalen. Ett AQL anger den sämsta godtagbara genomsnittliga defektnivån över en serie partier, inte en garanti för ett enskilt parti, och köpare använder vanligen nolltolerans för kritiska defekter, omkring 1,0–2,5 för större och 2,5–4,0 för mindre defekter.

Se: provtagning och kvalitetskontroll av förpackningar

Spårbarhet (partispårbarhet; DE Rückverfolgbarkeit)

Spårbarhet är förmågan att via partikoden koppla en levererad enhet eller kartong till den produktionskörning, de material- och färgbatcher, den maskin och det datum den tillverkades med. Förordning (EG) nr 1935/2004 artikel 17 kräver spårbarhet för livsmedelskontaktmaterial i alla led i EU, och konsekvent partimärkning gör det möjligt att utreda reklamationer, genomföra återkallelser och kontrollera sparade prov. Partikoder på ytterkartonger och pallens etiketter är minimum, och koder på själva artikeln hjälper där kartonger kasseras i butik.

CAPA (korrigerande och förebyggande åtgärder)

CAPA är processen att undanröja orsaken till en avvikelse (korrigerande åtgärd) och förebygga liknande problem på andra ställen (förebyggande åtgärd), dokumenterad med rotorsak, åtgärder, ansvariga, tidsfrister och en kontroll av effekten. Det är en central del av kvalitetsledningssystem. En CAPA bör avslutas först när belägg visar att problemet inte har återkommit, inte när åtgärden bara har avtalats.

Analyscertifikat (CoA)

Ett analyscertifikat (CoA) är ett dokument som utfärdas för ett visst parti och som redovisar uppmätta provresultat, till exempel ytvikt, tjocklek, fukthalt, Cobb, KIT eller förseglingsstyrka, mot specifikationsgränserna. Det utfärdas vanligen av tillverkarens laboratorium, eller av ett externt laboratorium där det krävs. Ett CoA är belägg endast för det partiet och ersätter inte en försäkran om överensstämmelse eller periodisk extern provning.

Överensstämmelseintyg (CoC)

Ett överensstämmelseintyg (CoC) är en leverantörs försäkran att ett levererat parti tillverkats enligt överenskommen specifikation och ritningar, vanligen utan att enskilda provresultat redovisas. Det är lättare än ett CoA och vanligt där köparen förlitar sig på leverantörens kvalitetssystem. Inom förpackningar förkortar CoC även chain of custody (spårbarhetskedja) i FSC- och PEFC-certifiering, så dokument bör skriva ut termen.

Avvikelsegodkännande (dispens)

Ett avvikelsegodkännande är köparens skriftliga medgivande att acceptera en produkt som inte helt uppfyller specifikationen, för en bestämd kvantitet eller period, till exempel ett parti med en lätt färgförskjutning som ändå är användbart. Det undviker att användbara varor kasseras, men det bör dokumenteras, begränsas i omfattning och kopplas till en korrigerande åtgärd så att avvikelsen inte i tysthet blir den nya standarden.

Kritiska, större och mindre defekter (defektklassificering; DE kritischer Fehler, Hauptfehler, Nebenfehler)

Defektklassificering sorterar kontrollfynd efter konsekvens: kritiska defekter gör en produkt osäker, regelvidrig eller skadlig för användaren, till exempel kontaminering eller en mugg för varm dryck som läcker; större defekter gör den oanvändbar eller sannolikt otillförlitlig vid användning, till exempel en öppen limskarv eller ett saknat handtag; mindre defekter är kosmetiska och påverkar inte funktionen. Varje klass har sitt eget AQL, strängast för kritiska defekter. En defektlista med foton och överenskomna klasser hör hemma i specifikationen.

Se: provtagning och kvalitetskontroll av förpackningar

Försäkran om överensstämmelse (DoC; livsmedelskontakt)

En försäkran om överensstämmelse (DoC) är det skriftliga intyg i vilket en leverantör bekräftar att ett livsmedelskontaktmaterial uppfyller tillämpliga regler för angivna användningsvillkor, till exempel livsmedelstyper, temperatur och kontakttid, och identifierar ämnen som omfattas av migrationsgränser. Den krävs enligt lag för plast enligt förordning (EU) nr 10/2011 i varje marknadsföringsled utom detaljhandeln och förväntas av köpare för papper och kartong. Den är ett annat dokument än EU-försäkran om överensstämmelse enligt PPWR och än ett CoA.

Se: regelefterlevnad för livsmedelskontaktförpackningar; EU-försäkran om överensstämmelse enligt PPWR

Förstaartikelkontroll (FAI; DE Erstmusterprüfung)

Förstaartikelkontroll är en fullständig kontroll av de första enheterna från ett nytt verktyg, en ny process eller ett nytt jobb mot varje krav i ritning och specifikation, och omfattar mått, material, tryck, funktion och dokument. Inom förpackningar följer den vanligen efter uppsättningen av ett nytt stansverktyg, en ny muggform eller ett nytt tryckjobb och signeras innan resten av körningen fortsätter. FAI-rapporten redovisar varje uppmätt värde mot sin tolerans och blir en referens för senare partier.

Golden sample (godkänt referensprov; DE Referenzmuster)

Ett golden sample är det godkända, signerade fysiska prov mot vilket produktion och kontroller mäts. Det bör finnas i minst två uppsättningar, en hos köparen och en hos tillverkaren, helst med en tredje för ett kontrollbolag, och förvaras skyddat från ljus och fukt eftersom papper och tryck förändras över tid. När designen eller specifikationen ändras ersätts golden sample i stället för att ändras.

Se: provtagning och kvalitetskontroll av förpackningar

Processkontroll (IPC; kontrollplan)

Processkontroll är de kontroller som operatörer och kvalitetspersonal gör under produktionen, till exempel färgavläsningar, passning, förekomst av lim, mått, förseglingsstyrka och räkning, med bestämda intervall. Den fångar upp drift innan ett helt parti påverkas, vilket gör den effektivare än enbart slutkontroll. En kontrollplan listar varje kontroll med frekvens, metod, gräns och åtgärd om ett resultat hamnar utanför gränsen.

Kontrollnivå (allmän I, II, III; särskild S-1 till S-4)

Kontrollnivån i ISO 2859-1 avgör hur stort stickprovet är för en given partistorlek: de allmänna nivåerna I, II och III, där II är den vanliga standarden, nivå I ger mindre stickprov och nivå III större. De särskilda nivåerna S-1 till S-4 använder mycket små stickprov och passar för destruktiva, långsamma eller dyra tester som spräng-, täthets- eller förseglingstest. Nivån avtalas, liksom AQL, före kontrollen.

Gränsprov (DE Grenzmuster)

Ett gränsprov visar det sämsta godtagbara tillståndet för en visuell egenskap, till exempel den ljusaste godtagbara färgen, den största tillåtna fläcken eller den starkaste godtagbara washboardingen. Gränsprov, ofta ett par med ett precis godtagbart och ett precis underkänt exempel, gör visuell kontroll mindre subjektiv än skriftliga beskrivningar. De är särskilt användbara för nyans på kraftpapper och returfiberkartong och för kosmetiska tryckdefekter.

Avvikelserapport (NCR; avvikelse)

En avvikelse är varje fall då produkt eller process inte uppfyller ett angivet krav, och den registreras i en avvikelserapport (NCR) med parti, kvantitet, belägg och klassificering. Rapporten utlöser inneslutning, det vill säga omedelbara åtgärder som att karantänsätta eller sortera lager för att hindra dålig produkt från att tas i bruk, följt av rotorsaksanalys och CAPA, och den ligger till grund för kreditering, omarbete eller ersättningsleverans. En köpares reklamation till en leverantör, på tyska Reklamation, inleder vanligen en sådan.

PPAP-liknande godkännande (godkännande av produktionsdel)

Ett PPAP-liknande godkännande anpassar fordonsindustrins Production Part Approval Process till förpackningar: före serieleverans lämnar leverantören in ett underlag, typiskt ritningar och stansritning, materialspecifikationer och försäkringar, provresultat, mätningar från förstaartikel, processflöde, kontrollplan och godkända prov, och köparen godkänner det. Stora kedjor och varumärkesägare använder det för nya artiklar och större ändringar. En senare ändring av material, bruk, tillverkningsplats eller verktyg utlöser normalt ett nytt godkännande.

Förserieprov (PPS)

Ett förserieprov (PPS) är ett tryckt prov som tillverkats med köparens tryckoriginal på avsett material före huvudkörningen, och används för att godkänna utseende, tryck och funktion. Om det tillverkas med en annan process än produktionen, till exempel digitalt i stället för flexo, kan dess färg skilja sig från den slutliga körningen, så färgkritiska jobb kompletteras med en färgutstrykning eller ett provtryck. Det signerade PPS, eller ett produktionsprov som godkänts efter det, blir vanligen golden sample.

Se: provtagning och kvalitetskontroll av förpackningar

Slutkontroll före leverans (PSI; slumpmässig slutkontroll)

En slutkontroll före leverans är en AQL-baserad kontroll av färdiga, packade varor, utförd av köparens personal eller ett externt kontrollbolag innan varorna lämnar fabriken, typiskt när större delen av ordern, ofta 80 % eller mer, är packad. Den kontrollerar kvantitet, packning, kartongmärkning, utseende och funktion mot specifikationen och golden sample. En PSI kan inte hitta defekter som bara uppträder vid användning, så den kombineras med funktionstester som täthets-, last- eller falltest.

Sparade prov (arkivprov; DE Rückstellmuster)

Sparade prov är enheter som behålls från varje produktionsparti under en bestämd tid så att en senare reklamation kan kontrolleras mot det som faktiskt tillverkades. De förvaras med sin partiidentifiering under förhållanden som inte förändrar dem, och lagringstiden täcker vanligen den förpackade produktens hållbarhetstid med en marginal eller ett avtalat minimum. Tillsammans med partikoder gör de en reklamation från en diskussion till en jämförelse.

Se: provtagning och kvalitetskontroll av förpackningar

Rotorsaksanalys (5 Varför; Ishikawa-diagram)

Rotorsaksanalys är den strukturerade jakten på den underliggande orsaken till en defekt i stället för dess symptom, med verktyg som 5 Varför och Ishikawa-diagrammet (fiskbensdiagram), som grupperar möjliga orsaker under rubriker som material, maskin, metod, människor, mätning och miljö. Inom förpackningar kan ett återkommande limfel ha sin orsak i kartongens fukthalt, limtemperatur eller linjehastighet snarare än i själva limmet. Den verifierade rotorsaken är det som en CAPA eller 8D måste åtgärda.

Specifikationsblad (teknisk specifikation)

Ett specifikationsblad är den överenskomna tekniska beskrivningen av en förpackningsartikel: mått med toleranser, materialkvalitet och ytvikt, bestrykningar, tryckprocess och färgreferenser, ytbehandlingar, krävda provvärden med metoder, packning och märkning. Det är dokumentet som kontroller, CoA och reklamationer hänvisar till, så allt som saknas i det är svårt att göra gällande. Det har ett versionsnummer och utfärdas på nytt, inte redigeras informellt, när något ändras.

Se: guide till offertförfrågan för förpackningar

Statistisk processtyrning (SPC; Cpk)

Statistisk processtyrning (SPC) övervakar en process genom att mätvärden, till exempel ytvikt, förseglingsstyrka eller passning, plottas i kontrolldiagram för att skilja normal variation från en verklig förändring. Processduglighetsindex som Cpk jämför processens spridning och centrering med specifikationens tolerans; ett Cpk på 1,33 eller mer är ett vanligt mål, vilket innebär att processen ryms med god marginal inom gränserna. Duglighetsdata ger större tillförsikt över många partier än ett enskilt CoA-värde.

Växlingsregler (normal, skärpt och lättad kontroll)

Växlingsreglerna i ISO 2859-1 flyttar kontrollen från normal till skärpt efter ett bestämt antal underkända partier, och från normal till lättad efter en längre tid med godkända partier och stabil produktion. Skärpt kontroll använder strängare godkännandetal, medan lättad kontroll använder mindre stickprov. Köpare som bara tillämpar normal kontroll förlorar en del av det skydd som systemet är utformat för att ge över en serie partier.

Defekter: papperspåsar och papperskassar

Defektnamn som används i kontrollistor för blockbottenpåsar (SOS), platta påsar och bärkassar. Hur påsar formas, och därmed var dessa defekter uppstår, beskrivs i så tillverkas papperspåsar. Tryckdefekter som gäller alla format, till exempel passningsfel, avsmitning (set-off) och mottling, definieras i ordlistan över tryck och prepress.

Öppen botten (bottenskarv brister)

En öppen botten är en papperspåse vars limmade botten öppnas eller delvis lossnar, antingen direkt från maskinen eller när den belastas. Orsaker är limglapp eller för lite lim, ett lim som inte passar papperet eller bestrykningen, dåligt vikningstryck och pappersfukt utanför det avtalade intervallet. Eftersom innehållet kan falla ut klassas öppna bottnar som större eller kritiska defekter och kontrolleras med ett belastningstest.

Limglapp (utebliven limning)

Ett limglapp är ett uppehåll i en limlinje, på en påses sidoskarv, botten eller handtagsförstärkning eller på en kartongs limflik, där inget lim applicerats. Det beror på igensatta munstycken, slitna limhjul, stänk eller avbrott vid rullskarvar, och visar sig som skarvar som öppnas eller förstärkningar som lossnar. Limdetekteringssystem på konverteringsmaskiner sorterar ut många limglapp, men stickprov kontrollerar ändå skarvar genom att öppna dem för hand.

Sidvecksdefekter (sidveck som är sneda eller inte centrerade)

Sidvecksdefekter är påsar vars sidveck är vikta ur centrum, ojämna i djup eller sneda, så att påsen inte står rakt, fram- och baksidans bredd skiljer sig och tryck löper över på sidvecket. De beror på inställningar vid rörformningen och på pappersbeteende och påverkar hur SOS-påsar öppnas och staplas i dispensrar. Sidvecksdjupet kontrolleras mot måttoleransen i specifikationen.

Se: Så fungerar blockbottenpåsar (SOS-påsar)

Handtag som lossnar (handtagsbrott)

Att handtaget lossnar innebär att ett snott eller platt pappershandtag lossnar från en belastad påse, antingen för att förstärkningen släpper från påsens vägg eller för att handtaget rycks ut ur förstärkningen. Orsaker är otillräckligt eller felplacerat lim, svagt förstärknings- eller påspapper, handtag placerade för nära överkantens vikning och laster över påsens konstruktionsgräns. Det kontrolleras med ett statiskt eller dynamiskt handtagslasttest vid en bestämd vikt, och brott är större defekter.

Se: Handtagstyper för papperskassar

Förskjutning mellan tryck och skärning

Förskjutning mellan tryck och skärning innebär att det tryckta motivet rör sig i förhållande till påsens skurna kanter, så att logotyper hamnar högre eller lägre än godkänt eller skärs igenom. På rullmatade påsmaskiner beror det på papperstöjning, passningsstyrning och variation i avskärningslängd, vilket också ändrar påsens höjd. Toleranser anges i millimeter och kontrolleras mot golden sample.

Rörförskjutning (sidoskarv förskjuten)

Rörförskjutning är en förskjuten eller sned överlappning av den längsgående sidoskarven som bildas när pappersbanan viks till ett rör, vilket ger en sned skarv, en skarv som syns på framsidan eller ojämna sidveck. Den beror på banstyrning, variation i pappersbredd och vikningsinställningar. Kraftig förskjutning försvagar skarven och botten och är påfallande på tryckta påsar.

Veck och skrynklor (rörveck)

Skrynklor är oavsiktliga veck i påsens papper, typiskt längs röret, nära botten eller kring handtagsförstärkningar, orsakade av ojämn banspänning, fukt eller dåligt inställda vikdelar. Förutom utseendet stör de tryck, försvagar limmade ytor och kan hindra att påsar öppnas ordentligt i dispensrar eller på automatiska påslinjer. Lätta skrynklor är mindre defekter, medan skrynklor tvärs över limlinjer vanligen är större.

Defekter: vikaskar och wellpapplådor

Defektnamn för vikaskar, matboxar och wellpapplådor. De konverteringssteg som ligger bakom beskrivs i så tillverkas vikaskar och matboxar och så tillverkas wellpappförpackningar.

Spricka i rilning (rilningsbrott; fiberbrott)

Rilningsbrott är brott i bestrykning, tryck eller fibrer längs en vikningslinje, och visar sig som en vit eller brun linje där en kartong eller låda viks. Det beror på kartong som är för torr eller för styv för rilningen, rilverktyg och rilspår som inte är anpassade till kartongens tjocklek, vikning fel i förhållande till fiberriktningen eller kraftigt färg- och lackpåslag på vikningen. Sprickor på synliga ytor är kosmetiska eller större defekter beroende på allvarlighetsgrad, medan djupa fiberbrott försvagar själva vikningen.

Se: stansritningar, stansverktyg och prototyper för vikaskar

Krossning (lådkrossning; vågkrossning)

Krossning är lokal eller övergripande hoptryckning av wellpapp eller lådor av matarvalsar vid konvertering, bandning, överlastade pallar eller stötar under transport. Vågkrossning minskar tjocklek, styvhet och staplingsstyrka, ofta utan tydlig synlig skada, vilket är skälet till att tjocklek och plantryckhållfasthet kontrolleras på konverterade ämnen. Krossade hörn och buktande sidor på levererade lådor tyder vanligen på kompressions- eller hanteringsproblem snarare än enbart wellpappkvalitet.

Delaminering (lagerseparation)

Delaminering är separation av skikt: liner från fluting i wellpapp, lager inom kartong, film från kartong i laminerade kartonger eller skikt i ett flexibelt laminat. Den visar sig som blåsor, lösa liner vid kanter eller film som lossnar och beror på svag bindning, fukt, värme eller överdriven böjning vid rilningar. Pin adhesion-test, inre bindningsstyrka och laminathäftning mäter den underliggande styrkan.

Fiberdamm och lösa fibertrådar (angel hair)

Fiberdamm och fibertrådar (angel hair) är lösa fibrer och tunna pappersstrån som lämnas kvar på stansade kanter och inuti lådor av slöa knivar, slitna skärlinjaler, dålig utbrytning eller ojämna bryggor. De kontaminerar produkter, särskilt livsmedel och elektronik, och kan leda till avvisning vid livsmedelssäkerhetsrevisioner. Vass verktygsutrustning, effektiv utbrytning och dammutsug håller dem under kontroll.

Fishtail och varierande skarvglipa (tillverkarskarv)

En fishtail är en vikt låda eller kartong vars sidor är förskjutna så att kanterna i den stängande änden bildar ett V i stället för att mötas i rät vinkel, och varierande skarvglipa är en skarvspringa som är bredare i ena änden än i den andra. Båda beror på sned vikning eller limning i vik- och limmaskinen, felaktig rilning eller ämnen som skurits ur vinkel. De ger problem på automatiska resnings- och förslutningslinjer och kan få limmade skarvar att öppnas.

Limbrott (dåligt lim; pop-open)

Limbrott är en kartongs sidoskarv, autobotten eller lådtillverkarens skarv som öppnas, antingen omedelbart eller senare vid lagring eller användning; en pop-open är en limmad skarv som hoppar upp när den platta kartongen reses. Orsaker är limglapp, för lite eller olämpligt lim, lack eller bestrykning på limytan, för kort pressningstid och kartongens fukt. Det klassas som en större defekt och kontrolleras genom att limmade skarvar rivs upp, där fiberrivning tvärs skarven visar god bindning.

Bryggefel (för starka eller för svaga bryggor)

Bryggor (nicks, ties) är små oskurna punkter i ett stansverktyg som håller ämnena kvar i arket tills utbrytningen. För starka bryggor lämnar trasiga kanter och ludd när ämnena bryts ut, medan för svaga bryggor gör att ämnena faller ut för tidigt och kör fast i vik- och limmaskinen. Bryggornas placering påverkar också utseendet, eftersom varje brygga lämnar ett litet märke på den färdiga kanten.

Sned vikning (vikning ur vinkel)

En sned vikning är en vikningslinje som löper i vinkel mot den avsedda rilningen, eller en sida som vikts ur vinkel, så att kartongen eller lådan inte bildar en rät rektangel och förslutningsflikar krockar eller glipar. Orsaker är ämnen som matats snett in i vik- och limmaskinen, rilningar som inte är anpassade till kartongen och stansning som inte ligger i passning med trycket. Snedheten mäts som skillnaden mellan diagonalerna eller som vinkelavvikelse på resta prov.

Skevhet (bågform; vridning; krökning)

Skevhet är en avvikelse från planhet hos ett ark, ett ämne eller wellpapp, som visar sig som bågform längs eller tvärs arket, vridning eller S-formad krökning. I wellpapp beror den på fuktskillnader mellan linerna under och efter wellpappstillverkningen; i kartong på ojämn fukt eller ensidiga bestrykningar och laminat. Skeva ämnen matas fel i tryck, stansning, vik- och limmaskiner och automatiska packmaskiner, så planhet specificeras ofta som största avvikelse över en angiven längd.

Washboarding (tvättbrädeseffekt; DE Waschbretteffekt)

Washboarding är ett synligt vågmönster på tryckt wellpapp där linern följer vågorna under den, mest märkbart med grova vågor, lätta liner och mörkt eller blankt heltonstryck. Det är en kosmetisk defekt som bedöms mot ett gränsprov, eftersom viss vågighet är normal för varje våg. Finare vågor, tyngre liner, förtryck eller litholaminering minskar den.

Se: tryck på pizzakartonger

Defekter: muggar och behållare

Defektnamn för pappersmuggar och runda eller fyrkantiga matbehållare. Formning och förslutning beskrivs i så tillverkas pappersmuggar och matbehållare.

Bottenläckage (bottenförsegling brister; läckage i bottenfalsen)

Bottenläckage är vätska som rinner ut genom fogen mellan bottenskivan och väggen på en mugg eller behållare, som värmeförseglas och därefter rändlas under tryck för att låsa fogen. Orsaker är otillräcklig värme eller otillräckligt tryck, bottenskivor som sitter ur centrum, bestrykningsdefekter vid förseglingen och olämpliga kombinationer av kartong och bestrykning. Bottenläckage är kritiska eller större defekter för drycker och soppor och hittas med täthets- och varmfyllningstest.

Bestrykningsdefekter (nålhål, sprickor, hålrum)

Bestrykningsdefekter är brott i PE-, PLA- eller dispersionsbarriären på muggkartong och behållarkartong, till exempel nålhål, sprickor vid veck, hålrum och tunna partier, som släpper in vätska till fibern. De visar sig som fuktiga fläckar, missfärgning eller uppmjukade väggar, ofta först efter flera minuters kontakt med het vätska. Färgpenetrations- och varmfyllningstest upptäcker dem.

Se: bestrykningar för pappersmuggar

Läckande sidoskarv (skarvläckage)

En läckande sidoskarv är en mugg eller behållare som förlorar vätska längs den vertikala överlappning där väggämnet förseglas till en kon, oftast nära skarvens övre eller nedre ände. Orsaker är dålig värmeförsegling, kantpenetration vid den exponerade kartongkanten och snedställda ämnen. Skarvläckage provas med färgat vatten och med verkliga drycker vid serveringstemperatur, och är större eller kritiska defekter.

Orundhet (ovalitet)

En orund mugg eller behållare har en kant eller kropp som är oval i stället för cirkulär, mätt som skillnaden mellan största och minsta diameter. Den beror på formning, på lagring under last eller på fuktighet, och hindrar lock från att passa och försegla ordentligt. Ovaliteten kontrolleras tillsammans med kantdiametern mot lockets toleranser.

Kantdefekter (ofullständig rullning; spruckna eller kluvna kanter)

Kantdefekter är fel i den rullade kanten på en mugg eller behållare, till exempel en ofullständig eller ojämn rullning, en spricka där kartongen brister under rullningen, en klyvning vid sidoskarven eller en tillplattad kant. De försvagar kanten, gör att lock passar dåligt eller läcker och kan kännas skrovliga mot läpparna. Kantprofil och kantdiameter kontrolleras vid förstaartikelkontroll och under produktionen.

Defekter: film, plastpåsar och pouchar

Defektnamn för blåst och gjuten film, tryckta påsar och laminerade pouchar. Produktionsstegen beskrivs i så tillverkas plastpåsar och film och så tillverkas pouchar och laminat.

Blockning (sammanklibbning; DE Blocken)

Blockning är oönskad vidhäftning mellan filmskikt på en rulle eller mellan staplade påsar, så att de är svåra att skilja eller öppna. Den beror på mycket släta ytor, värme och tryck vid lagring, för lite antiblockmedel, överbehandling eller restlösningsmedel. Den kontrolleras genom att påsar öppnas eller genom att kraften för att skilja filmskikt mäts, och är en större defekt där påsar öppnas för hand i hög hastighet.

Curl (film- och laminatkrökning)

Curl är benägenheten hos en film, ett laminat, ett lock eller en påse att rulla ihop sig i stället för att ligga plant, orsakad av spänningar som byggts in vid extrudering, orientering eller laminering eller av skikt som reagerar olika på värme och fukt. Krökt film matas dåligt på packmaskiner, och krökta pouchar och lock är svåra att fylla och försegla. Den bedöms genom att lyft eller radie hos ett skuret prov mäts.

Geler och fiskögon (DE Stippen)

Geler, eller fiskögon, är små klara eller ogenomskinliga klumpar i plastfilm som bildas av osmält, tvärbunden eller kontaminerad polymer, ofta omgivna av en förtunnad zon som ser ut som ett öga. De förstör tryck, kan bli nålhål eller svaga punkter under belastning och är vanligare i film med återvunnet innehåll. Gelantal per yta mäts med optiska skannrar på extruderingslinjen eller genom visuell kontroll mot ett gränsprov.

Nålhål (film)

Nålhål är små hål genom en film, folie eller ett laminat, orsakade av geler eller föroreningar som brister när filmen sträcks, av böjsprickor, av nötning eller av vassa produkter. I barriärförpackningar kan ett enda nålhål förstöra hållbarheten, så nålhål upptäcks med färgpenetration, ljusbord eller elektrisk detektering. Tunna folier och laminat som böjs upprepade gånger är mest benägna.

Förseglingsbrott (svag försegling; kanalläckage; bränd försegling)

Förseglingsbrott omfattar värmeförseglingar som inte håller: svaga förseglingar öppnas under last, kanalläckage är smala oförseglade vägar genom veck eller instängd produkt, och brända eller överförseglade förseglingar blir spröda och spricker intill förseglingslinjen. Orsaker är temperatur, tryck eller kontakttid utanför förseglingsfönstret, produktförorening i förseglingsområdet och veck. Förseglingsbrott upptäcks med test av förseglingsstyrka, spräng- och täthetsprov och är normalt större eller kritiska defekter.

Tunnelbildning (laminat)

Tunnelbildning är en laminatdefekt där ett skikt lyfter från ett annat i långa, smala upphöjda kanaler, vanligen i maskinriktningen. Den beror på svag bindning i kombination med skillnader i spänning eller krympning mellan skikten under laminering, härdning eller senare uppvärmning. Tunnlar förstör utseendet och kan leda till förseglingsbrott och nålhål.

Så för du in provtermer i en specifikation

Ett kvalitetskrav är bara så användbart som dess formulering. För varje egenskap som är viktig för förpackningen bör en specifikation ange metod och utgåva, konditioneringsklimat, enhet, om värdet är ett minimi-, maximi- eller målvärde med tolerans och hur många prov som medelvärdesbildas. För kontroll bör den ange partidefinition, kontrollnivå och AQL per defektklass, med en defektlista och gränsprov. Dokument följer av detta: ett CoA per parti för de uppmätta egenskaperna, en försäkran om överensstämmelse för livsmedelskontakt samt en regel för sparade prov och partimärkning.

• Materialtester: ytvikt, tjocklek och den hållfasthetsegenskap som motsvarar felrisken (dragstyrka för handtag, ECT för stapling, sprängstyrka för punktering, förseglingsstyrka för pouchar).
• Barriärtester: KIT, Cobb, OTR eller WVTR med angivna provningsvillkor.
• Funktionstester på den färdiga artikeln: handtagslast, täthet, varmfyllning, lockpassform, fall eller ISTA-procedur.
• Tryck: färgreferenser med ΔE-formel och tolerans, passningstolerans, nötnings- eller tejptest där hanteringen är hård.
• Kontroll: AQL, kontrollnivå, defektklasser, golden sample och gränsprov.
• Dokument: CoA, DoC, provrapporter och hur ofta de förnyas.

Vår guide till offertförfrågan för förpackningar visar var dessa rader hör hemma i en offertförfrågan, och provtagning och kvalitetskontroll av förpackningar förklarar hur prov och kontroller planeras. 9 Packaging är en Istanbulbaserad tillverkare och exportör av tryckta förpackningar för företagskunder, med erfarenhet av leveranser till snabbmats- och kedjeverksamheter inom foodservice; vilka tester och toleranser som gäller för en viss order bekräftas vid offert och teknisk genomgång. Vill du få en befintlig specifikation eller ett provningskrav granskat kan du skicka det via vår kontaktsida.