Ordlista förpackningsmaterial: papper, kartong, wellpapp, film och bestrykningar

Så använder du ordlistan över förpackningsmaterial

Varje post anger termen, dess förkortning och, där det hjälper, den tyska (DE), nederländska (NL) eller amerikanska/brittiska (US/UK) varianten, följt av en definition som står på egna ben: vad materialet eller egenskapen är, hur det tillverkas eller mäts och varför det spelar roll i en specifikation. Typiska värden är markerade som sådana, eftersom bruk, filmtillverkare och provningsmetoder varierar; de bindande värdena för en order kommer från den överenskomna specifikationen och leverantörens datablad, bekräftade vid offert och teknisk granskning. Där en annan guide från 9 Packaging går på djupet i ett ämne länkar posten dit.

Den här sidan är en av fem underordlistor under ordlista för förpackningar, som innehåller korta definitioner av de vanligaste termerna inom alla områden. Termer för tryck och prepress finns i ordlista för tryck och prepress, maskin- och processtermer i ordlista för konvertering och tillverkning, provningsmetoder och defekter i ordlista för provning och kvalitet, och juridiska termer samt termer för hållbarhet och handel i ordlista för regelverk, hållbarhet och handel.

Tabellen visar hur vanliga specifikationsrader tolkas med hjälp av termerna nedan.

Fiber och massa

Hur trä och returpapper blir fiber i förpackningar, samt de termer för massaframställning och blekning som förekommer i bruksdeklarationer. Jämförelser på kvalitetsnivå finns i guiden Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar.

Blekt och oblekt massa (DE: gebleicht / ungebleicht)

Oblekt massa behåller ligninets bruna färg. Lignin är träets naturliga bindemedel, som kokningen inte avlägsnar helt, och oblekt massa är basen för brunt kraftpapper, kraftliner och kraftkartong. Blekt massa har fått kvarvarande lignin avlägsnat eller ljusnat i en blekningssekvens i flera steg, vilket ger vit fiber för tryckkritiska ytor eller ytor mot livsmedel. Blekning kostar utbyte och en del styrka, vilket är skälet till att oblekt kraftpapper typiskt är det starkaste alternativet för en given ytvikt.

Kemisk massa (DE: Zellstoff)

Kemisk massa är fiber som separerats från trä genom att flis kokas i kemikalier som löser upp det mesta av ligninet, vilket lämnar långa, flexibla fibrer med god bindning. Kemisk massaframställning ger typiskt ungefär 45–55 % av veden som fiber, jämfört med 90 % eller mer för mekanisk massa, så den kostar mer per ton men ger betydligt högre styrka per gram. De två kemiska processerna är sulfat (kraft) och sulfit; sulfatmassa dominerar förpackningskvaliteter.

CTMP (kemitermomekanisk massa)

CTMP är massa som framställs genom att träflis impregneras med en mild kemikalie, typiskt natriumsulfit, ångas och därefter mals under tryck. Den behåller mekanisk massas höga utbyte (cirka 90 %) men ger renare, styvare fibrer som bygger ett bulkigt ark. CTMP är det vanliga mellanlagret i FBB (falskartong) och i vissa vätskekartonger, och är den främsta orsaken till att FBB är styvare per gram än helblekt sulfatkartong.

Se: Jämförelse: FBB, SBS och WLC

Avsvärtad massa (DIP)

Avsvärtad massa är returfiber från vilken tryckfärg har avlägsnats, vanligen genom flotation och tvättning, vilket ger en ljusare och renare massa. Den används i tissue, tidningspapper och de vita ytlagren i vissa returfiberkartonger och liners. Avsvärtning tar bort det mesta av färgen men inte varje rest, så användning i livsmedelskontakt beror fortfarande på en bedömning av det färdiga materialet.

ECF- och TCF-blekning (elementärklorfri; totalklorfri)

ECF-blekning (elementärklorfri) använder klordioxid i stället för klorgas och är den dominerande metoden för blekt kemisk massa i världen. TCF-blekning (totalklorfri) använder inga klorföreningar alls utan bygger på syrgas, ozon och väteperoxid. Båda anges i bruksdeklarationer; vissa varumärkesägare föreskriver det ena eller det andra i sina hållbarhetspolicyer.

Sulfatmassa (kraftmassa; DE: Sulfatzellstoff; US: sulfate)

Sulfatmassa är kemisk massa som framställs genom att träflis kokas i en lösning av natriumhydroxid och natriumsulfid, där kemikalierna återvinns och återanvänds på bruket. Processen bevarar fiberstyrkan, och det är därifrån kraftpapper har fått sitt namn: kraft betyder styrka på både svenska och tyska. Den kallas sulfatmassa eftersom natriumsulfat används som tillsatskemikalie i återvinningskretsloppet; ”sulfat” och ”kraft” betecknar samma process, som i helblekt sulfatkartong (SBS).

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar

Mekanisk massa (slipmassa, TMP; DE: Holzstoff)

Mekanisk massa framställs genom att stockar slipas mot en sten (slipmassa) eller att flis mals mellan skivor (termomekanisk massa, TMP), så att fibrerna separeras med kraft i stället för kemi. Utbytet är typiskt 90 % eller mer och massan är bulkig och ogenomskinlig, men den behåller sitt lignin, så den är svagare än kemisk massa och gulnar i ljus. I förpackningar förekommer den främst i mellanlagren i FBB.

Icke-vedbaserad fiber (non-wood)

Icke-vedbaserad fiber är massa från andra växter än träd, till exempel sockerrörsbagasse, bambu, vetehalm, vass eller bomullslinters. Den används mycket i bordsartiklar av formad fiber och i vissa papper; fiberlängd, styrka och renhet varierar med växt och massaprocess. En icke-vedbaserad källa gör inte i sig en produkt komposterbar, PFAS-fri eller mindre miljöbelastande; det beror på tillsatser, bestrykningar och leveranskedja.

OCC (returwellpapp; old corrugated containers)

OCC är använda wellpappkartonger som samlas in för återvinning, den största enskilda källan till returfiber för testliner, returfluting och återvunna kraftpapper. De långa, sulfatbaserade fibrerna gör den värdefull, men kvaliteten varierar med föroreningar, fukt och hur många gånger fibern redan har återvunnits. OCC-priserna följer efterfrågan och påverkar direkt kostnaden för återvunnet wellpappråpapper.

Sorter av returpapper (EN 643)

EN 643 är den europeiska standardlistan över sorter av papper och kartong för återvinning och definierar kategorier som blandat returpapper, wellpappförpackningar, tidningar och vita papper av hög kvalitet. Bruken köper returpapper enligt dessa sorter, som sätter gränser för förbjudna material och icke-pappersdelar. Förpackningens utformning avgör vilken sort den använda produkten hamnar i och om bruken accepterar den.

Returfiber (DE: Recyclingfaser, Altpapierfaser)

Returfiber är massa som framställs av insamlat papper och kartong genom upplösning, sållning och rening, ibland även avsvärtning. Den sänker materialkostnaden och miljöbelastningen men ger mindre styrka per gram och större färgvariation, och den kan bära rester som mineraloljekolväten från tidigare tryck, så direkt livsmedelskontakt kräver oftast en bedömning eller en funktionell barriär. Fibrerna blir kortare och styvare för varje gång de återvinns, vilket begränsar hur många cykler de klarar.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar; mineraloljebarriärer och vikaskar för livsmedelskontakt

Malning (DE: Mahlung)

Malning är den mekaniska behandlingen av massa mellan stänger på roterande skivor, som ruggar upp och fransar fibrernas yta så att de binder hårdare i arket. Mer malning ökar densitet, dragstyrka och släthet och minskar porositeten, medan rivstyrka och bulk vanligen sjunker efter en viss punkt. Malningsgraden mäts som avvattningsmotstånd i Schopper-Riegler-grader (ISO 5267-1) eller Canadian Standard Freeness (ISO 5267-2); smörpapper och pergamyn får sin fettbeständighet genom mycket intensiv malning.

Barrvedsfiber och lövvedsfiber (långfiber och kortfiber; DE: Langfaser, Kurzfaser)

Barrvedsfiber från barrträd som tall och gran är typiskt cirka 2–4 mm lång, medan lövvedsfiber från arter som björk, eukalyptus eller akacia typiskt är cirka 1 mm. Långfiber ger riv- och dragstyrka och är ryggraden i sackkraft och kraftliner; kortfiber ger släthet, formation och opacitet. De flesta papper och kartonger blandar de två för att balansera styrka mot tryckyta.

Sulfitmassa (US: sulfite pulp; DE: Sulfitzellstoff)

Sulfitmassa är kemisk massa som kokas med svavelsyrlighet och bisulfitsalter i stället för den alkaliska sulfatluten. Den är lättare att bleka och mala än sulfatmassa men ger svagare fibrer, och dess andel av världens massaproduktion är numera liten. Den finns kvar i specialkvaliteter, bland annat vissa smörpapper och pergamyn, och som dissolvingmassa för cellulosaprodukter.

Färskfiber (DE: Frischfaser)

Färskfiber är massa som tillverkas direkt av trä eller andra växter i stället för av returpapper. Den ger mer styrka per gram, en stabil färgton och en känd historik, vilket är skälet till att den ofta föreskrivs vid direkt kontakt med feta, fuktiga eller varma livsmedel. Ingen EU-, brittisk eller amerikansk regel kräver färskfiber som sådan; det är ett sätt att uppfylla kraven på livsmedelskontakt, vid sidan av funktionella barriärer.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar

Papperskvaliteter

Namngivna papperskvaliteter som förekommer i offerter på förpackningar. Inslagspapper för livsmedel jämförs i Jämförelse: smörpapper, pergamentpapper och vaxpapper.

Airlaid

Airlaid är ett mjukt, tygliknande nonwoven av cellulosafluffmassa som formas till en bana med luft i stället för vatten och därefter binds, typiskt med latexbindemedel eller termoplastfibrer. Det är tjockare, mer absorberande och mer textilliknande än tissue och används till premiumservetter, absorberande underlägg och bordsdukar. Typen av bindemedel avgör om produkten beter sig som papper vid återvinning.

Se: 1-, 2- och 3-lagers servetter samt airlaid-servetter

Bakplåtspapper (US: parchment paper; DE: Backpapier; NL: bakpapier)

Bakplåtspapper är ett smörpapper eller vegetabiliskt pergament som bestryks med silikon på ena eller båda sidorna, vilket ger en yta som maten inte fastnar på och som typiskt tål ugnstemperaturer upp till cirka 220–230 °C, beroende på kvalitet. I USA säljs det oftast som parchment paper, vilket skapar förväxling med obestruket vegetabiliskt pergament. Det är ett släppapper snarare än ett inslagspapper för takeaway och går inte att värmeförsegla.

Se: Jämförelse: smörpapper, pergamentpapper och vaxpapper

Bestruket papper (C1S, C2S; DE: gestrichenes Papier)

Bestruket papper har en pigmentbestrykning av fina mineraler som kaolin eller kalciumkarbonat bundna i ett bindemedel, påförd på ena sidan (C1S) eller båda sidor (C2S). Bestrykningen fyller fiberytan och ger högre släthet, glans och tryckskärpa än obestruket papper. I förpackningar används det för etiketter, premiuminslag och påspapper; en pigmentbestrykning förbättrar trycket men inte fett- eller vattenbeständigheten, som kräver en barriär.

Töjbart kraftpapper (extensible sack kraft)

Töjbart kraftpapper är kraftpapper som komprimerats i maskinriktningen på pappersmaskinen, en mikrokrepningsprocess som ofta går under varumärket Clupak, så att det kan töjas flera procent innan det brister. Den extra töjningen ökar förmågan att ta upp dragenergi (TEA) och gör att ett lättare papper klarar fall och stötar som skulle spräcka konventionellt kraftpapper. Det är standard för flerlagerssäckar och används ibland för kraftiga bärkassar.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar

Pergamyn (DE: Pergamin)

Pergamyn är smörpapper som superkalandrerats, pressats mellan polerade valsar, tills det är slätt, tätt och halvgenomskinligt, typiskt vid cirka 40–90 g/m². Det motstår fett och luft genom sin täthet och används till brödpåsar, mellanläggspapper, konfektyr och, när det är silikonbestruket, som släppapper för etiketter. Det kan bli sprött i kall, torr miljö.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar

Smörpapper (fettätt papper; DE: Pergamentersatz, fettdichtes Papier; NL: vetvrij papier)

Smörpapper är papper vars fibrer malts så intensivt att arket blir tätt med mycket få porer, så att det motstår fett genom sin struktur i stället för genom en bestrykning. Det är typiskt 30–60 g/m², klassat för fettbeständighet med KIT-test, och korrekt tillverkat behöver det inga fluorkemikalier. Det är inte vattentätt och går inte att värmeförsegla, och hur det behandlas inom producentansvaret varierar mellan system, så det bör specificeras med ytvikt, KIT-nivå och fluorfri status i stället för enbart med namn.

Se: smörpapper med eget tryck; Jämförelse: smörpapper, pergamentpapper och vaxpapper

Fettbeständigt papper

Fettbeständigt papper är ett vanligt baspapper, ofta MG-kraft, som getts fettbeständighet genom en bestrykning eller ytbehandling i stället för genom fibermalning. Prestandan beror på att bestrykningen förblir intakt, så vikningar och veck kan bli svaga punkter. Specifikationen bör ange bestrykningstyp, KIT-nivå och en bekräftelse på att inga fluorkemikalier är avsiktligt tillsatta.

Se: Jämförelse: fettbeständiga livsmedelspåsar

Kraftpapper (DE: Kraftpapier; NL: kraftpapier)

Kraftpapper är papper av kemisk massa framställd i sulfatprocessen (kraft), som håller fibrerna långa och starka. Det levereras oblekt (brunt), blekt (vitt) eller med innehåll av returfiber, i utföranden som MF, MG och sackkraft, typiskt från cirka 25 g/m² för lätta livsmedelspåsar till 150 g/m² eller mer för kraftiga bärkassar. Ordet säger i sig ingenting om ytvikt, fiberkälla eller yta, så en specifikation av kraftpapper behöver ange alla tre.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar; brunt, vitt och returfiberbaserat kraftpapper till papperskassar

MF-kraftpapper (maskinglättat kraftpapper; MF = machine finished)

MF-kraftpapper är kraftpapper med samma matta struktur på båda sidor, ytbehandlat genom lätt kalandrering på pappersmaskinen. Det är standardmaterialet för bärkassar med handtag och blockbottenpåsar, typiskt från cirka 50–80 g/m² för blockbottenpåsar och lätta takeawaypåsar upp till 120–150 g/m² för kraftigare butikskassar. Den öppna ytan ger en naturlig känsla men absorberar färg, så fina raster och liten negativ text är svårare att återge skarpt.

Se: ytvikt för papperskassar

MG-papper (enkelsidigt glättat papper; MG-kraft; MG = machine glazed)

MG-papper är papper som torkats mot en stor, polerad, ångvärmd yankeecylinder, vilket lämnar ena sidan slät och glansig och den andra rå. Det ligger vanligen runt 25–60 g/m² och är standardbasen för disk-, smörgås- och brödpåsar och många inslagspapper. Den glättade sidan trycker skarpare och håller undan fett något bättre än MF-kraftpapper, men MG-papper är i sig inte fettätt.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar

Returfiberbaserat kraftpapper (återvunnet brunt papper)

Returfiberbaserat kraftpapper är en handelsbeteckning för brunt förpackningspapper som helt eller till största delen tillverkas av returfiber, vanligen OCC och använda kraftpapper, i stället för färsk sulfatmassa. Det har lägre styrka per gram och större variation i färgton och prickar än kraftpapper av färskfiber, så kassar behöver ofta högre ytvikt för samma last. Vissa jurisdiktioner i USA anger lägsta halt av återvunnet material från konsumentledet för papperskassar, vilket gör andelen returfiber till en del av specifikationen där.

Se: brunt, vitt och returfiberbaserat kraftpapper till papperskassar; regler för papperskassar per marknad

Sackkraft (sackpapper; DE: Sackkraftpapier)

Sackkraft är starkt, poröst kraftpapper av lång färsk barrvedsfiber för flerlagerssäckar, typiskt 70–120 g/m². Det är konstruerat för hög dragenergiupptagning (TEA), så att en fylld säck klarar fall, och för hög luftgenomsläpplighet, så att cement- eller mjölsäckar kan avlufta under fyllningen. Det finns i standardkvaliteter och töjbara kvaliteter och är måttstocken för vad ”starkt kraftpapper” innebär, även om tryckta förpackningar för detaljhandeln sällan behöver det.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar

Tissue (mjukpapper; DE: Tissue, Hygienepapier)

Tissue är mycket lätt, mjukt och absorberande papper, vanligen långt under 30 g/m² per lager, torkat på en yankeecylinder och krepat av med en kreppschaber, vilket ger det bulk och töjbarhet. Det används till servetter, handdukspapper och silkespapper, och lagren kombineras och präglas för tjocklek och mjukhet. Vissa kvaliteter har våtstyrketillsatser så att servetter håller ihop när de är fuktiga.

Se: 1-, 2- och 3-lagers servetter samt airlaid-servetter

Pergamentpapper (vegetabiliskt pergament; DE: Pergament, Pergamentpapier)

Pergamentpapper är papper som kort leds genom ett svavelsyrabad som gelatinerar och sammansmälter ytfibrerna, och som sedan tvättas och torkas. Det har hög våtstyrka, mycket god fettbeständighet och tål kokning och bakning, och det är vad det tyska ordet Pergament egentligen avser. Det kostar vanligen mer än smörpapper och används där våtstyrka eller värmetålighet behövs utan bestrykning.

Se: Jämförelse: smörpapper, pergamentpapper och vaxpapper

Vaxpapper (US även deli paper)

Vaxpapper är ett lätt papper behandlat med paraffin eller annat vax, vilket ger god vatten- och fuktbeständighet men liten värmetålighet, eftersom vax mjuknar och smälter. I USA är deli paper en handelsbeteckning för lätta ark för livsmedelskontakt som används vid disken och som oftast är torrvaxat papper men ibland smörpapper, så materialet bör anges. Kraftigt vaxat papper löses dåligt upp i massa vid återvinning.

Se: Jämförelse: smörpapper, pergamentpapper och vaxpapper

Vitt kraftpapper (blekt kraftpapper)

Vitt kraftpapper är kraftpapper av blekt sulfatmassa och ger en ren vit bas för klart tryck och ett fräscht utseende på livsmedelspåsar. Det är typiskt något svagare än oblekt kraftpapper med samma ytvikt och kostar mer. Färger trycks klarare och närmare målfärgen på vitt kraftpapper än på brunt, där basens färgton gör färgerna matta och förskjuter dem.

Se: brunt, vitt och returfiberbaserat kraftpapper till papperskassar

Pappersegenskaper och enheter

Måtten på ett datablad för papper eller kartong. Provningsmetoder för styrka och barriär definieras i ordlista för provning och kvalitet.

Basis weight (USA; lb per ream)

Basis weight är det amerikanska sättet att ange pappersvikt: vikten i pund av ett ris av en definierad storlek. För påspapper är risets storlek 3 000 kvadratfot, så 1 lb motsvarar cirka 1,63 g/m² och ett påspapper på 50 lb är ungefär 81 g/m²; kartong anges ofta per 1 000 kvadratfot, där 1 lb motsvarar cirka 4,88 g/m². Andra branscher använder andra risstorlekar, så bekräfta grunden innan du räknar om.

Se: ytvikt för papperskassar

Ljushet (ISO-ljushet; DE: ISO-Weißgrad)

Ljushet är andelen blått ljus (omkring 457 nm) som papperet reflekterar, mätt som ISO-ljushet enligt ISO 2470-1 eller, i Nordamerika, ofta som riktad TAPPI-ljushet (GE). Kartong av helblekt kemisk massa når typiskt hög ljushet, medan oblekt kraftpapper och returfiberkvaliteter ligger mycket lägre. Optiska vitmedel höjer den uppmätta ljusheten; specifikationer för livsmedelskontakt kräver ofta att de inte migrerar.

Bulk (specifik volym; DE: spezifisches Volumen)

Bulk är tjocklek delat med ytvikt, uttryckt i cm³/g, och beskriver hur tjockt ett ark är för sin vikt. Typiska värden är cirka 1,4–1,7 cm³/g för FBB, 1,2–1,35 för helblekt sulfatkartong och 1,3–1,5 för WLC. Eftersom styvheten ökar kraftigt med tjockleken kan en kartong med hög bulk nå samma styvhet vid lägre ytvikt, vilket minskar materialvikten.

Se: Jämförelse: FBB, SBS och WLC

Tjocklek (DE: Dicke; NL: dikte; US: caliper, points, pt)

Tjocklek är papperets eller kartongens tjocklek, vanligen angiven i mikrometer (µm) och mätt enligt ISO 534; amerikanska konverterare anger kartong i points, där 1 pt = 0,001 tum = 25,4 µm. Böjstyvheten ökar ungefär med kuben på tjockleken, så två kartonger med samma ytvikt kan prestera mycket olika. Ett lägre pris på en kartong med lägre tjocklek är därför inte ett jämförbart erbjudande.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar

Kalandrering och superkalandrering

Vid kalandrering leds papper eller kartong genom spalter mellan valsar för att jämna ut ytan och tjockleken, på bekostnad av en del bulk. Superkalandrering använder en kalander med omväxlande hårda och mjuka valsar under högt tryck och är det som gör smörpapper till tätt, halvgenomskinligt pergamyn. Kraftigare kalandrering ger bättre tryck och bättre motstånd mot fettgenomslag men ett tunnare, mindre styvt ark vid samma ytvikt.

Densitet (skenbar densitet)

Densitet är ytvikt delat med tjocklek, uttryckt i g/cm³, och är det inversa värdet till bulk. Bulkiga kartonger och öppna kraftpapper ligger långt under 1 g/cm³, medan hårt malda och kalandrerade papper som pergamyn närmar sig eller överstiger det. Högre densitet betyder oftast bättre tryckskärpa och motstånd mot fettgenomslag men mindre styvhet per gram.

Torrstyrka (torrstyrketillsatser)

Torrstyrka är pappersstyrkan vid normal, konditionerad användning, främst drag-, spräng- och kompressionsstyrka. Bruken höjer den genom malning och med torrstyrketillsatser som katjonisk stärkelse, karboximetylcellulosa eller syntetiska polymerer, som förbättrar fiberbindningen. Med sådana tillsatser kan ett bruk nå ett styrkemål med mindre fiber eller högre andel returfiber.

Fiberriktning (maskinriktning och tvärriktning, MD/CD; DE: Laufrichtung; NL: looprichting)

Fiberriktning är den riktning i vilken papperet löpte genom pappersmaskinen (maskinriktning, MD), längs vilken de flesta fibrerna ligger; tvärriktning (CD) är vinkelrät mot den. Dragstyrka och styvhet är högre i MD, medan rivmotstånd och fuktexpansion vanligen är högre i CD, så databladen anger båda värdena. Konverterare lägger fiberriktningen på stansritningen eller påsröret så att veck, handtag och styva paneler löper åt rätt håll.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar

Ytvikt (g/m²; även gramvikt; DE: Grammatur, Flächengewicht; NL: grammatuur)

Ytvikt är massan av en kvadratmeter papper eller kartong, angiven i gram per kvadratmeter (g/m²) och mätt enligt ISO 536. Det är det värde som papper handlas på, den främsta drivaren av materialkostnaden och grunden för rapportering av förpackningsvikt inom producentansvaret. Ytvikt säger ingenting om tjockleken; den anges som ett eget värde.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar; ytvikt för papperskassar

Fukthalt (DE: Feuchtegehalt)

Fukthalt är andelen vatten i papper eller kartong räknat på vikten, mätt genom ugnstorkning enligt ISO 287 och typiskt cirka 5–9 % vid leverans, beroende på kvalitet och klimat. Papper tar upp och avger fukt med omgivande luft, vilket förändrar dess mått, styvhet och kompressionsstyrka. Är kartongen för torr spricker den i rillen; är den för fuktig böjer den sig, blir bucklig eller förlorar staplingsstyrka.

Opacitet (DE: Opazität)

Opacitet är papperets förmåga att dölja det som finns bakom, mätt i procent enligt ISO 2471 genom att jämföra reflektansen över en svart bakgrund med reflektansen över en bunt av samma papper. Hög opacitet hindrar att tryck lyser igenom och döljer innehåll som fet mat; halvgenomskinliga kvaliteter som pergamyn har låg opacitet av konstruktion. Fyllmedel, mekanisk massa och bestrykning höjer opaciteten, medan malning och kalandrering sänker den.

Porositet (luftgenomsläpplighet; DE: Luftdurchlässigkeit)

Porositet beskriver hur lätt luft passerar genom papper och redovisas som luftgenomsläpplighet, till exempel i Gurley-sekunder per 100 ml (ISO 5636-5) eller Bendtsen ml/min (ISO 5636-3). Sackkraft görs poröst så att säckar avluftas vid fyllning, medan smörpapper och pergamyn görs nästan slutna så att fett inte kan tränga igenom. Porositeten påverkar också hur ett ark matas i vakuummatade maskiner och hur mycket bestrykning eller tryckfärg det absorberar.

Limning (massalimning och ytlimning; engelska sizing; DE: Leimung)

Limning är en behandling som gör papper motståndskraftigt mot vattengenomträngning. Vid massalimning tillsätts medel som AKD, ASA eller kolofonium i massan så att fibrerna själva stöter bort vatten, vilket hindrar vätska från att sugas in i muggkartongens snittkanter; vid ytlimning påförs stärkelse eller liknande i en limpress för att stärka ytan och styra absorptionen av tryckfärg och bestrykning. Limning fördröjer vattenupptagningen, mätt med Cobb-test, men gör inte papper vattentätt.

Släthet (DE: Glätte)

Släthet är hur plan pappersytan är i den skala som är viktig för tryck, vanligen mätt med luftläckagemetoder som Bendtsen (ISO 8791-2) eller Parker Print-Surf (ISO 8791-4), där lägre värden betyder slätare papper. Släta ytor trycker finare raster och skarpare text med mindre färg. Bestrykning och kalandrering ökar slätheten; MF-kraftpapper och returfiberkvaliteter är mer skrovliga.

Normalklimat (konditionering; ISO 187)

Normalklimat är den atmosfär i vilken papper och kartong konditioneras och provas: 23 °C och 50 % relativ luftfuktighet enligt ISO 187, med 27 °C och 65 % RF som tropiskt alternativ. Eftersom fukt påverkar styrka och mått är resultat endast jämförbara när proverna konditionerats i samma klimat. Datablad som saknar uppgift om klimat bör ifrågasättas.

Våtstyrka (DE: Nassfestigkeit; NL: natsterkte)

Våtstyrka är den styrka papper behåller när det är genomvått, vanligen uttryckt som våt dragstyrka i procent av torr dragstyrka. Obehandlat papper behåller bara en liten del, medan våtstyrkekvaliteter som tillverkats med hartser som polyamidoamin-epiklorhydrin (PAE) behåller betydligt mer. Våtstyrka hjälper servetter, bärkassar i regn och etiketter, men gör papper svårare att lösa upp i massa vid återvinning.

Vithet (CIE-vithet)

Vithet beskriver hur vitt papper ser ut för ögat över det synliga spektrumet, vanligen angiven som CIE-vithet (till exempel enligt ISO 11475), och kan vara blåtonad eller gulaktig vid samma ljushet. Det är det mer betydelsefulla värdet när man ska matcha kartongens färgton mellan leverantörer. Två kartonger med liknande ljushet kan se märkbart olika ut i vithet och färgton, vilket syns på stora vita ytor.

Kartong och förpackningskartong

Kartongklasser och uppbyggnad för vikaskar, muggar och matlådor. Valet av kartong för vikaskar behandlas i Jämförelse: FBB, SBS och WLC.

CKB (bestruken oblekt kraftkartong; även CUK, SUS)

CKB, även kallad CUK (coated unbleached kraft) eller SUS (solid unbleached sulphate), är oblekt kraftkartong av färskfiber, ofta med ett vitt bestruket ytlager som kan tryckas i fyrfärg medan insidan förblir brun. Den är stark och rivbeständig för sin vikt och tål fuktiga förhållanden väl. Den används till takeawayboxar, dryckesbärare och multipack där styrka och naturlig kraftkänsla efterfrågas.

Se: takeawayboxar i kraftkartong eller vit kartong

Kaolinbestrykning (pigmentbestrykning; DE: Strich)

Kaolinbestrykning, mer korrekt pigmentbestrykning, är ett skikt av fina mineralpigment som kaolin och kalciumkarbonat bundna i ett latex- eller stärkelsebindemedel, påfört på kartongens tryckyta. Kartong kan ha en, två eller tre bestrykningar, med total bestrykningsvikt vanligen i storleksordningen 10–30 g/m², för att ge en slät, vit, färgmottaglig yta. Den förbättrar trycket men är ingen fett- eller vattenbarriär.

Bestruken och obestruken kartong (DE: gestrichen / ungestrichen)

Bestruken kartong har en pigmentbestrykning på tryckytan, ibland även på baksidan, medan obestruken kartong visar bara fiberytan. Bestruken kartong ger skarpare, ljusare tryck och bättre resultat med lack och folie; obestruken kartong har en naturlig, matt känsla och absorberar mer färg. I koderna enligt DIN 19303 markerar G en bestruken yta och U en obestruken.

Muggkartong (DE: Becherkarton)

Muggkartong är kartong tillverkad särskilt för att forma muggar och runda behållare, typiskt 170–350 g/m², av färskfiber och massalimmad så att vätska inte sugs in i snittkanterna. Den är bestruken på insidan, och på båda sidor för kalla muggar, med PE eller en vattenbaserad dispersionsbarriär, och måste tåla förseglingen av sidoskarven, vikningen av botten och rullningen av kanten. Kartong för vikaskar ser likadan ut men är inte konstruerad för dessa formningssteg.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar; bestrykningar i pappersmuggar

DIN 19303 (klassificering av kartong)

DIN 19303 är den tyska standard, vitt använd i Europa, som klassificerar kartong med en kod av bokstäver och siffror; den nuvarande utgåvan är från april 2026 och behåller samma kodstruktur. Den första bokstaven anger ytan (G bestruken, U obestruken), den andra fibersammansättningen (Z helblekt kemisk massa, C färskfiberkartong med mellanlager av mekanisk massa, T returfiber med vit eller gräddfärgad baksida, D returfiber med grå baksida), och siffran en underklass, till exempel baksidans färg för GC1 (vit) och GC2 (gräddfärgad) eller bulk för returfiberklasserna GD och GT. Bruken säljer varumärkesprodukter inom varje klass, så koden identifierar klassen och brukets datablad ger specifikationen.

Se: Jämförelse: FBB, SBS och WLC

FBB (falskartong; GC1/GC2; DE: Faltschachtelkarton)

FBB är flerlagers förpackningskartong av färskfiber med ytlager av blekt kemisk massa och ett bulkigt mellanlager av mekanisk massa eller CTMP, klassad som GC1 (vit baksida) eller GC2 (gräddfärgad baksida) enligt DIN 19303. Den höga bulken ger mer styvhet per gram än SBS, så den används mycket till vikaskar för livsmedel och konsumentvaror. Typisk bulk är cirka 1,4–1,7 cm³/g.

Se: Jämförelse: FBB, SBS och WLC

Gråpapp (gråkartong; DE: Graukarton, Graupappe)

Gråpapp är kartong helt av returfiber, grå genom hela materialet och oftast obestruken, som används till styva askar klädda med tryckt papper, bokpärmar, stödkartong och mellanlägg. Den är tät och styv men har ingen egen tryckyta. I USA betyder chipboard oftast denna typ av grå kartong, medan WLC i brittiska och europeiska specifikationer är en bestruken förpackningskartong, så termen bör bekräftas.

Vätskekartong (LPB; DE: Flüssigkeitskarton)

Vätskekartong är flerlagers kartong av färskfiber för dryckes- och flytande livsmedelsförpackningar, som vid konvertering laminerats med polyeten på båda sidor och, för långtidshållbara produkter vid rumstemperatur, ett tunt lager aluminiumfolie. Den kräver hög styvhet, ren smak och lukt samt starkt motstånd mot att vätska sugs in i kanterna. Fibern utgör typiskt ungefär tre fjärdedelar av en kartongs vikt, och polymer- och folieskikten separeras vid återvinning.

Kartong (DE: Karton; NL: karton)

Kartong är en tyngre, styvare papperskvalitet som används till vikaskar, muggar och lådor. Det finns ingen enskild universell gräns, men material över cirka 200–250 g/m² kallas i allmänhet kartong; förpackningskartong klassificeras efter fiber och uppbyggnad, till exempel som FBB, SBS, WLC eller CKB. På tyska betyder Karton vanligen förpackningskartong, medan Pappe avser tyngre massiva kartonger.

Se: Jämförelse: FBB, SBS och WLC

Lager (flerlagerskartong)

Ett lager är ett av de fiberskikt som formas separat på kartongmaskinen och förenas i vått tillstånd till ett enda ark. Flerlagersuppbyggnad gör att bruket kan lägga ren, blekt fiber ytterst och billigare eller bulkigare fiber i mitten, som i den typiska trelagersstrukturen hos FBB och WLC. Lagerbindningens styrka har betydelse för rillning, limning och motstånd mot delaminering.

SBS (helblekt sulfatkartong; även SBB; GZ)

SBS, även kallad SBB (solid bleached board) och klassad som GZ enligt DIN 19303, är förpackningskartong av blekt kemisk massa i alla lager. Den är vit genom hela materialet och tät, typiskt med en bulk på cirka 1,2–1,35 cm³/g, och tål djup prägling, fin folie och skarp stansning. Den är det traditionella valet för premiumkosmetika, läkemedel och konfektyr; i USA är SBS standardbenämningen för förpackningskartong av hög kvalitet av färskfiber.

Se: Jämförelse: FBB, SBS och WLC

WLC (returfiberkartong; GD2/GT; US: CRB; DE: Chromoersatzkarton)

WLC är förpackningskartong av returfiber med ett vitt ytlager, klassad som GD (grå baksida) eller GT (vit eller gräddfärgad baksida) enligt DIN 19303; GD2 är den standardkvalitet som vanligen avses med WLC. I USA kallas den coated recycled board (CRB). Det är det ekonomiska valet för detaljhandelsförpackningar som inte är för livsmedel och används för livsmedel endast bakom en lämplig funktionell barriär eller när produkten är separat förpackad.

Se: Jämförelse: FBB, SBS och WLC; mineraloljebarriärer och vikaskar för livsmedelskontakt

Wellpapp

Wellpappråpapper, vågprofiler och wellpappens uppbyggnad. Vågtjocklekarna nedan är typiska; exakta värden beror på wellpappmaskin och papper. Kvaliteter för lådor behandlas i wellpappkvaliteter för e-handelsförpackningar och E-våg eller B-våg i pizzakartonger.

A-våg

A-våg är den högsta vanliga wellpappvågen, typiskt cirka 4,5–5 mm tjock med ungefär 105–125 vågor per meter. Den ger mest dämpning och tryckhållfasthet uppifrån och ned för en enkelwell men har en grov tryckyta. Den är i dag mindre vanlig i Europa än C-våg och förekommer främst i kraftiga kvaliteter och i dubbel- eller trippelwellkombinationer.

B-våg

B-våg är en grov enkelwellvåg, typiskt cirka 2,5–3,2 mm tjock med cirka 150–185 vågor per meter, vilket ger mer styvhet, dämpning och krosshållfasthet än E-våg. Den används mycket till stora pizzakartonger, amerikanska leveranslådor, kraftigare e-handelsförpackningar och butiksdisplayer. Vågtopparna kan synas genom heltäckande tryck som ett randigt mönster (washboarding).

Se: E-våg eller B-våg i pizzakartonger

Beteckning för wellpappkvalitet (till exempel 125K/125T)

Wellpappkvaliteter skrivs ofta som en kort kod som anger papperen utifrån och in, med ytvikt och en bokstav för papperstyp: K för kraftliner och T för testliner är vanliga, och leverantörer lägger till egna bokstäver för vit toppliner, melerad liner, halvkemisk fluting eller returfluting. En ”125K/125T B-våg” betyder alltså en kraftliner på 125 g/m² utvändigt, en testliner på 125 g/m² invändigt och B-våg däremellan, där flutingpapperet ibland anges separat eller följer av leverantörens standard. Konventionerna skiljer sig mellan företag och länder, så en offertjämförelse bör ange varje papper, varje ytvikt och varje våg i klartext i stället för att lita på koden.

Se: wellpappkvaliteter för e-handelsförpackningar

C-våg

C-våg är en våg av medelhöjd, typiskt cirka 3,5–4,5 mm tjock med ungefär 120–145 vågor per meter. Den är standardvågen för enkelwell i transportkartonger eftersom den balanserar staplingsstyrka, dämpning och kartongvikt. Den grova ytan lämpar sig för efterföljande flexotryck (post-print) snarare än fin grafik.

Wellpappråpapper (containerboard; DE: Wellpappenrohpapier)

Wellpappråpapper är samlingsnamnet för de papper som används för att tillverka wellpapp: liner (kraftliner, testliner och vita kvaliteter) och flutingpapper. Det handlas efter ytvikt och styrkeklass, och dess pris styr större delen av materialkostnaden för en wellpappkartong. Bruk för wellpappråpapper och wellpappfabriker är ofta separata verksamheter.

Wellpapp (DE: Wellpappe; NL: golfkarton; US: corrugated cardboard)

Wellpapp är en sandwich av plana liners som limmats mot ett eller flera vågiga lager papper som kallas fluting eller wellmedium. Enkelwell har en våg mellan två liners; dubbelwell, till exempel EB, har två vågor och tre liners. Linerna bär tryck och större delen av sprängstyrkan, medan flutingen ger tjocklek och tryckhållfasthet.

Se: wellpappkvaliteter för e-handelsförpackningar

Dubbelwell (EB, BC; DE: zweiwellige Wellpappe)

Dubbelwell har två vågiga lager och tre liners och kombinerar två vågprofiler, till exempel E med B (EB, typiskt cirka 4–5 mm) eller B med C (BC, typiskt cirka 6–7 mm). Den ger mycket högre staplingsstyrka och punkteringsmotstånd än enkelwell och används för tungt innehåll, exportkartonger och långa eller tuffa transporter. Den finare vågen placeras normalt utanpå för en bättre tryckyta.

Se: wellpappkvaliteter för e-handelsförpackningar

E-våg (mikrowell)

E-våg är en fin enkelwellvåg, typiskt cirka 1,1–1,8 mm tjock med cirka 290–330 vågor per meter, vilket ger en slät tryckyta och god styvhet för tjockleken. Den är standard för de flesta e-handelsförpackningar och vanlig för små och medelstora pizzakartonger i kontinentala Europa. Den tar direkttryck väl och används ofta för offsetlaminerade förpackningar för detaljhandeln.

Se: E-våg eller B-våg i pizzakartonger

F-våg

F-våg är en mycket fin våg, typiskt cirka 0,8–1,0 mm tjock med 400 eller fler vågor per meter, och känns nästan som tjock förpackningskartong. Den används för små premiumförpackningar, brevlådeförpackningar och butikskartonger där förpackningskartong skulle vara för svag eller en grövre våg för skrymmande. Den plana ytan lämpar sig för offsetlaminering och fint tryck.

Våg (vågprofil)

En våg är det vågmönster som bildas i wellmediet, och vågbokstaven beskriver dess höjd och delning. Typiska tjocklekar för enkelwell är cirka 0,5–0,6 mm för N-våg, 0,8–1,0 mm för F, 1,1–1,8 mm för E, 2,5–3,2 mm för B, 3,5–4,5 mm för C och 4,5–5 mm för A. Bokstäverna tilldelades historiskt snarare än i storleksordning, och exakt tjocklek beror på wellpappmaskinen och de papper som används.

Se: wellpappkvaliteter för e-handelsförpackningar

Fluting (wellmedium; DE: Wellenstoff)

Fluting är det papper som värms, ångas och formas till vågor i wellpappmaskinen och därefter limmas mellan liners. Den är typiskt cirka 90–180 g/m² och finns som halvkemisk fluting eller returfluting. Flutingen syns och trycks sällan, men dess tryckhållfasthet avgör mycket av en kartongs staplingsförmåga och hur plan den tryckta ytan förblir.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar

Kraftliner

Kraftliner är en liner av wellpappråpapper som huvudsakligen tillverkas av färsk sulfatfiber, typiskt 115–440 g/m², med högre spräng-, drag- och tryckhållfasthet per gram än testliner och bättre bibehållen styrka i fuktig miljö. Den levereras brun eller med ett vitt blekt ytlager. Den specificeras ofta för pizzakartonger, kraftiga transportkartonger och exportförpackningar.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar

Melerad liner (melerad vit liner)

En melerad liner är en liner med vitt ytlager där det blekta toppskiktet är så tunt att den bruna basen skymtar igenom som ett ojämnt, molnigt mönster. Den är billigare än en helt vit liner och ger en ljusare bakgrund än brunt kraftpapper. Den ojämna basen gör färg och stora heltäckande ytor mindre jämna, så den passar enkel grafik bättre än fotografiskt tryck.

N-våg och G-våg (mikrowell)

N-våg och G-våg är de finaste wellprofilerna, typiskt cirka 0,5–0,6 mm tjocka, framtagna för att konkurrera med förpackningskartong i butiksförpackningar. De ger en nästan kartonglik tryckyta med wellpappens krosshållfasthet och styvhet vid låg vikt. Beteckningar och exakta profiler varierar mellan tillverkare av wellpappmaskiner, så bekräfta tjockleken i stället för att lita på bokstaven.

Returfluting (DE: Wellenstoff)

Returfluting är wellmedium av returpapper, främst OCC, och är det kostnadsdrivna alternativet till halvkemisk fluting. Den ger lägre styvhet och tryckhållfasthet per gram och är känsligare för fukt. Det är den vanligaste flutingen i europeiska wellpappförpackningar; i tyska specifikationer syftar Wellenstoff ofta på denna kvalitet.

Halvkemisk fluting (NSSC-fluting)

Halvkemisk fluting är wellmedium som huvudsakligen tillverkas av lövvedsmassa av färskfiber framställd i en halvkemisk process, till exempel neutral sulfit-halvkemisk (NSSC) massaframställning. Den ger styvare vågor, högre plattkrosstyrka och tryckhållfasthet samt bättre prestanda i fuktig miljö än returfluting. Den specificeras där staplingsstyrka vid fukt är viktig, till exempel för frukt- och grönsaksbrickor.

Enkelwell och enkelsidig wellpapp (DE: einwellige Wellpappe)

Enkelwell, även kallad dubbelsidig wellpapp (double face), har ett vågigt lager limmat mellan två liners och är den vanligaste wellpappkonstruktionen. Enkelsidig wellpapp har ett vågigt lager limmat mot endast en liner, så att vågorna ligger bara, och är så flexibel att den kan lindas runt produkter som dämpning. De flesta e-handelsförpackningar, pizzakartonger och transportkartonger är enkelwell.

Upptagningsfaktor (take-up factor)

Upptagningsfaktorn är längden flutingpapper som behövs för att tillverka en längdenhet wellpapp, och den beror på vågens höjd och delning och ligger typiskt från cirka 1,2 för fina vågor till omkring 1,5 eller mer för A-våg. Den används för att beräkna wellpappens ytvikt och kostnad utifrån de angivna papperen. Högre vågor förbrukar mer wellmedium per kvadratmeter, vilket ökar vikt och materialkostnad.

Testliner

Testliner är en liner av wellpappråpapper som huvudsakligen tillverkas av returfiber, typiskt 100–300 g/m² och graderad efter styrkeklass (ofta betecknad TL1 till TL3). Den är billigare än kraftliner men kräver högre vikt för samma styrka och förlorar styrka snabbare när den är fuktig. Den används mycket till e-handelsförpackningar, transportkartonger och som innerliner i kvaliteter med olika liners.

Se: Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar

Trippelwell

Trippelwell har tre vågiga lager och fyra liners, typiskt cirka 10–15 mm tjock beroende på vågkombination. Den används till kraftiga bulkbehållare, pallboxar och viss exportförpackning som alternativ till träkistor. Den trycks sällan utöver enkla märkningar.

Vit toppliner (vit toppliner av testliner, vit kraftliner)

En vit toppliner har ett blekt, vitt fiberlager format över en brun kraft- eller returfiberbas, vilket ger en ljus tryckyta på wellpapp. Vit toppliner av testliner är en vanlig ekonomisk vit tryckyta; vit kraftliner och bestrukna vita liners ger renare, klarare tryck till en högre kostnad. Det vita lagrets jämnhet avgör hur enhetliga stora färgytor ser ut.

Se: wellpappkvaliteter för e-handelsförpackningar

Plast och film

Polymerer, filmer, pådampade barriärer och flerskiktsstrukturer som används i påsar, pouchar, fönster och lock. Laminatstrukturer förklaras i laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar; PE-film för påsar i LDPE, HDPE och återvunnen PE i plastpåsar.

AlOx (aluminiumoxidbeläggning)

AlOx är ett transparent skikt av aluminiumoxid, några nanometer till tiotals nanometer tjockt, som vakuumdeponerats på PET-, BOPP- eller PE-film för att ge en hög syre- och fuktbarriär samtidigt som filmen förblir klar. Till skillnad från folie eller metallisering gör det att produkten syns och lämpar sig i allmänhet för mikrovågsugnar och metalldetektorer. Tunna keramiska skikt kan spricka om filmen sträcks för hårt eller viks skarpt, så barriärdata bör kontrolleras på konverterade förpackningar.

Se: laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar

Aluminiumfolie (US: aluminum foil; DE: Aluminiumfolie; NL: aluminiumfolie)

Aluminiumfolie är valsat aluminium, typiskt cirka 6–9 µm tjockt i flexibla laminat och mycket tjockare i halvstyva brickor och behållare. När den är hel är den en nästan absolut barriär mot syre, fukt, ljus och arom, men tunna folier kan innehålla nålhål och spricka vid böjning. Folie kan inte återvinnas i plast- eller pappersflöden utan separering, vilket räknas emot folielaminat vid bedömningar av återvinningsanpassad design.

Se: laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar

Biobaserad PE (sockerrörs-PE)

Biobaserad polyeten är polyeten som tillverkas av etanol från sockerrör eller andra växtbaserade råvaror i stället för från fossila källor. Den är kemiskt identisk med konventionell PE och presterar, förseglas och återvinns därför på samma sätt. Den är inte biologiskt nedbrytbar eller komposterbar, och påståenden om dess biobaserade innehåll bör ange andelen och vilken metod som använts för att mäta den.

BOPP (biaxiellt orienterad polypropen)

BOPP är polypropenfilm som sträckts i både maskin- och tvärriktningen, vilket gör den styv, klar och dimensionsstabil, typiskt använd vid cirka 15–40 µm. Den har en god fuktbarriär men en dålig syrebarriär om den inte metalliseras eller bestryks, och finns i klara, vita, pärlemorskimrande och matta versioner. Den används som tryck- eller ytterskikt i snacks- och konfektyrförpackningar, ofta med CPP som förseglingsskikt, och som film vid kartonglaminering.

Se: laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar

Samextrudering (koextrudering; bindskikt)

Samextrudering är processen där flera polymerer smälts i separata extrudrar och förs samman i ett munstycke till en enda flerskiktsfilm eller bestrykning, vanligen med 3, 5, 7 eller fler skikt. Där skikten inte binder naturligt, till exempel PE och EVOH eller PA, förenas de med tunna bindskikt av limharts. Samextrudering bygger in barriär- och förseglingsegenskaper i en enda film utan limlaminering.

CPP (gjuten polypropen)

CPP är polypropenfilm som tillverkas genom att smältan gjuts på en kyld vals utan orientering, vilket ger en klar, mjuk och värmeförseglingsbar film. Det är det vanliga förseglingsskiktet i BOPP/CPP och vissa PET-laminat och finns i kvaliteter som tål sterilisering vid hög temperatur. Den har högre värmetålighet än PE-förseglingsskikt men ett smalare förseglingsfönster.

EPS (expanderad polystyren; frigolit)

EPS är polystyren som skummats till lätta, isolerande pärlor som formgjuts till muggar, clamshell-förpackningar, brickor och skyddsförpackningar. Enligt EU:s engångsplastdirektiv (SUP-direktivet) har livsmedelsbehållare av EPS för omedelbar konsumtion samt dryckesbehållare och muggar av EPS varit förbjudna på EU-marknaden sedan 3 juli 2021. England, Skottland och Wales förbjuder också livsmedels- och dryckesbehållare av EPS för färdiga livsmedel, vilket är skälet till att EPS i stort sett har lämnat europeisk foodservice.

Se: Jämförelse: skålar i papper och plast

EVOH (etylenvinylalkohol)

EVOH är en sampolymer av etylen och vinylalkohol med en enastående syrebarriär, som används som tunt inre skikt i samextruderade filmer, brickor och flaskor. Dess barriär försämras när luftfuktigheten stiger, så den läggs alltid mellan fuktbeständiga skikt som PE eller PP, förenade med bindskikt. Riktlinjer för återvinningsanpassad design accepterar typiskt EVOH i PE- eller PP-förpackningar endast upp till några få procent av totalvikten, vilket gör den till en nyckelbarriär för återvinningsbara strukturer i monomaterial.

Se: återvinningsbara pouchar i monomaterial

HDPE (högdensitetspolyeten)

HDPE är polyeten med långa, mestadels linjära kedjor som packas i kristallina områden, vilket ger en typisk densitet på cirka 0,941–0,965 g/cm³. HDPE-film är styv, stark för sin tjocklek, mjölkig och prasslande, vilket lämpar sig för T-shirtpåsar, tunna påsar för frukt och grönt och innersäckar. Den är mindre klar och mindre punkteringsbeständig än LDPE/LLDPE-blandningar men möjliggör tunnare film för samma last.

Se: LDPE, HDPE och återvunnen PE i plastpåsar

Laminat (limlaminering och extrusionslaminering; DE: Verbund)

Ett laminat är ett material uppbyggt av två eller flera skikt, till exempel PET/PE eller PET/ALU/PE, som förenats så att varje skikt bidrar med tryckyta, barriär, styrka eller förseglingsförmåga; strukturer skrivs utifrån och in. Vid limlaminering förenas banorna med ett tunt lim, vanligen polyuretan, som sedan behöver härdningstid; vid extrusionslaminering förenas de med ett skikt smält polymer, typiskt PE. Laminat av olika material ger hög prestanda men är svårare att återvinna än strukturer i monomaterial.

Se: laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar

LDPE (lågdensitetspolyeten)

LDPE är polyeten som tillverkas genom högtryckspolymerisation, med många långa sidogrenar som håller kedjorna åtskilda, vilket ger en mjukare, mer transparent film med en typisk densitet på cirka 0,910–0,940 g/cm³. Den är lätt att bearbeta och förseglar väl, vilket gör den till standardpolymeren för extrusionsbestrykning av papper och kartong och ett vanligt förseglingsskikt och påsfilmsmaterial. Den blandas vanligen med LLDPE för styrka.

Se: LDPE, HDPE och återvunnen PE i plastpåsar

LLDPE (linjär lågdensitetspolyeten)

LLDPE är polyeten som tillverkas genom sampolymerisering av etylen med en liten mängd buten, hexen eller okten, vilket ger linjära kedjor med korta grenar. Jämfört med LDPE har den högre drag-, punkterings- och rivstyrka och bättre hot tack, så den möjliggör tunnare film för samma användning. En LDPE/LLDPE-blandning är den typiska filmen för butiksbärkassar och förseglingsskikt i pouchar.

Se: LDPE, HDPE och återvunnen PE i plastpåsar

MDO-PE och BOPE (orienterade polyetenfilmer)

MDO-PE är polyetenfilm som sträckts i maskinriktningen och BOPE är polyetenfilm som sträckts i båda riktningarna; orienteringen gör PE styvare, klarare och mer värmetålig. Dessa filmer ersätter PET eller BOPP som tryckt ytterskikt så att ett helt laminat kan tillverkas av PE. De är centrala i återvinningsbara pouchar i mono-PE, även om de fortfarande har lägre värmetålighet än PET vid försegling.

Se: återvinningsbara pouchar i monomaterial

Metalliserad film (metPET, metBOPP; US: metallized)

Metalliserad film är plastfilm belagd med ett extremt tunt aluminiumskikt, några tiotal nanometer, genom förångning i en vakuumkammare. Den förbättrar ljus-, syre- och fuktbarriären kraftigt jämfört med basfilmen, där metalliserad PET typiskt presterar bättre än metalliserad BOPP, och dess nivå anges ofta som optisk densitet. Barriären försämras om metallskiktet spricker vid böjning, och den hindrar att produkten syns.

Se: laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar

Mikron, gauge och mil (enheter för filmtjocklek)

En mikron (µm) är en tusendels millimeter och är den metriska enheten för filmtjocklek. En mil är en tusendels tum, lika med 25,4 µm, och är den vanliga amerikanska enheten, medan brittisk gauge är en handelsenhet för polyetenfilm där 100 gauge motsvarar 25,4 µm, så mikron × 4 ger ungefär gauge. Påstjocklek avser normalt en enda filmvägg, och enheten bör alltid anges i en offert.

Se: tjocklek på plastpåsar: mikron, gauge och mil

mLLDPE (metallocen-linjär lågdensitetspolyeten)

mLLDPE är LLDPE tillverkad med metallocenkatalysatorer (single-site), vilket ger en smal molekylviktsfördelning och mycket jämn placering av komonomer. Resultatet är högre seghet, punkterings- och slaghållfasthet (dart impact), bättre klarhet och lägre starttemperatur för förseglingen än konventionell LLDPE. Den möjliggör tunnare, snabbare förseglande filmer till ett högre hartspris.

Se: LDPE, HDPE och återvunnen PE i plastpåsar

Monomaterial

Förpackningar i monomaterial består huvudsakligen av en enda polymerfamilj, till exempel en pouch helt i PE eller helt i PP, så att de kan återvinnas i det materialets flöde. Små andelar barriärskikt, bestrykningar eller bindskikt kan ingå; accepten beror på riktlinjer för återvinningsanpassad design och, inom EU, på de kriterier för återvinningsbarhet i PPWR som ännu inte antagits. Monomaterial betyder inte ett enda skikt.

Se: återvinningsbara pouchar i monomaterial

Flerskikt (flerskiktsfilm; flermaterial)

Flerskikt beskriver en film eller struktur med mer än ett skikt, tillverkad genom samextrudering, bestrykning eller laminering. En flerskiktsstruktur kan ändå vara monomaterial, som en femskikts samextrudering helt i PE, eller flermaterial, som PET/ALU/PE. För återvinning är frågan vilka material skikten består av, inte hur många skikt det finns.

OPA (orienterad polyamid; BOPA; nylon)

OPA är biaxiellt orienterad polyamidfilm, vanligen nylon 6, typiskt cirka 12–15 µm tjock i laminat. Den ger enastående punkterings- och böjspricksmotstånd och en måttlig syrebarriär som försvagas när den tar upp fukt. Den används i vakuumförpackningar för kött och ost, djurmat och tunga eller vassa produkter, och den försvårar återvinning av PE-baserade laminat.

Se: laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar

PCR och PIR (återvunnet material från konsument- respektive industriled)

PCR är material som återvunnits från produkter som använts av konsumenter, medan PIR (post-industrial eller pre-consumer recycled) är återvunnet produktionsspill. Regler om återvunnet innehåll har sina egna definitioner av vilket material som räknas: enligt Storbritanniens Plastic Packaging Tax accepteras till exempel plastavfall från före konsumentledet inte längre som källa till återvunnen plast från och med 1 april 2027. Bekräfta tillämplig definition och vilka bevis som krävs innan du specificerar en procentandel.

Se: LDPE, HDPE och återvunnen PE i plastpåsar

PET (polyetylentereftalat; BOPET, rPET)

PET är en styv, klar polyester; som biaxiellt orienterad film (BOPET), typiskt cirka 12 µm, är den det yttre tryckskiktet i många pouchlaminat eftersom den tål värmen från förseglingsbackarna. Den används också för genomskinliga lock, muggar och brickor, och rPET är PET med återvunnet innehåll. Enligt PPWR måste kontaktkänsliga PET-förpackningar, utom dryckesflaskor av engångsplast (som har ett eget mål), innehålla minst 30 % återvunnet material från och med 1 januari 2030, eller tre år efter genomförandeakten om beräkning och kontroll om det inträffar senare.

Se: lock till pappersbehållare för livsmedel; laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar

PHA (polyhydroxialkanoater)

PHA är en familj av polyestrar som produceras av bakterier som jäser sockerarter eller växtoljor och används som bestrykning, film eller formmaterial. Vissa PHA-kvaliteter är certifierade för industriell kompostering och hemkompostering, och vissa för biologisk nedbrytning i jord eller i marin miljö, men prestandan beror på kvaliteten och på hela konstruktionen. Du bör inte utgå från att en PHA-bestrykning gör en artikel plastfri i regulatorisk mening; statusen bör bekräftas för varje marknad.

PLA (polymjölksyra)

PLA är en biobaserad polyester av jästa växtsocker, som används som värmeförseglingsbar bestrykning på pappersmuggar och -behållare och som klar film för fönster, lock och muggar för kalla drycker. PLA-bestruket papper kan certifieras som industriellt komposterbart när hela konstruktionen provats, men PLA är fortfarande en plast i regulatorisk mening. Standard-PLA mjuknar från cirka 55–60 °C, så lämpligheten för varmfyllning måste bekräftas för kvaliteten.

Se: barriärbestrykningar för pappersförpackningar; bestrykningar i pappersmuggar

Polymer (hartser; polyolefin)

En polymer är ett material uppbyggt av mycket långa kedjemolekyler av upprepade enheter; i förpackningar levereras råpolymeren som hartspellets som smälts och formas till film, bestrykningar eller styva delar. Polyolefiner, främst PE och PP, är den största familjen inom flexibla förpackningar. EU-lagstiftningen definierar plast som en polymer med eventuella tillsatser som kan fungera som huvudsaklig strukturell komponent i förpackningar, med undantag för naturliga polymerer som inte har modifierats kemiskt.

PP (polypropen)

PP är en polyolefin med en typisk densitet på cirka 0,90–0,91 g/cm³, den lägsta bland de vanliga förpackningspolymererna, och en högre smältpunkt än PE (cirka 160 °C). Den används som orienterad film (BOPP), gjuten film (CPP) samt sprutgjutna eller termoformade bägare och mikrovågsanpassade behållare. Strukturer helt i PP är en av de två huvudvägarna till återvinningsbara flexibla förpackningar i monomaterial.

PVDC (polyvinylidenklorid)

PVDC är en klorerad polymer som påförs som bestrykning på BOPP, PET eller papper eller används i samextruderingar, och ger en hög barriär mot både syre och fukt som påverkas lite av luftfuktighet. Den undviks i nya konstruktioner eftersom dess klorinnehåll stör mekanisk återvinning av PE, PP och PET, genom att brytas ned vid omarbetning och förorena återvunnet material. Riktlinjer för återvinningsanpassad design och många varumärkes- och detaljhandelspolicyer utesluter den, med EVOH, AlOx, SiOx eller metalliserade skikt som vanliga ersättare.

SiOx (kiseloxidbeläggning)

SiOx är ett transparent skikt av kiseloxid som deponerats på film i vakuum, ofta med plasmaförstärkta processer, och ger en hög syre- och fuktbarriär samtidigt som filmen förblir klar. Det tål värmebehandling väl och används för genomskinliga högbarriärlock, pouchar och mikrovågsanpassade förpackningar. Liksom AlOx är det mycket tunt och kan spricka vid kraftig böjning; vissa kvaliteter har en svag färgton.

Se: laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar

Bestrykningar och barriärer

Skikt som påförs papper, kartong eller film för att hålla tillbaka fett, vatten, syre eller migrerande ämnen, eller för att ge förseglingsförmåga. Barriäralternativ för papper jämförs i guiden barriärbestrykningar för pappersförpackningar.

Akryl- och styrenbaserade dispersioner (styren-akryl, styren-butadien)

Akryl- och styrenbaserade dispersioner är vattenburna syntetiska polymerbestrykningar, som polyakrylater, styren-akryl och styren-butadien-latex, som används som barriärskikt på papper och kartong. Beroende på formulering ger de fett- och vattenbeständighet, och vissa kvaliteter värmeförseglar eller fastnar mindre i varandra i staplar. Eftersom dessa polymerer är syntetiska behandlas bestrukna artiklar i allmänhet som plastinnehållande enligt EU:s regler om engångsplast, så den regulatoriska positionen bör bekräftas skriftligen med bestrykningsleverantören.

Se: barriärbestrykningar för pappersförpackningar

Vattenbaserad dispersionsbarriär (dispersionsbestrykning; DE: Dispersionsbeschichtung)

En vattenbaserad dispersionsbarriär är en vattenbaserad polymerbestrykning som påförs som ett tunt skikt på papper eller kartong i en bestrykningslinje och torkas. Beroende på formulering ger den fett- och vattenbeständighet, och vissa kvaliteter går att värmeförsegla; dess främsta fördel är lägre polymervikt och bättre möjligheter att lösas upp i massa vid återvinning än PE, även om prestandan varierar kraftigt mellan formuleringar. Provresultat på det faktiska bestrukna papperet betyder mer än bestrykningens datablad.

Se: barriärbestrykningar för pappersförpackningar; bestrykningar i pappersmuggar

Biobaserade dispersioner

Biobaserade dispersioner är barriärbestrykningar som helt eller delvis byggs upp av förnybara material som stärkelse, proteiner, kitosan, alginater, växtvaxer eller PHA. Deras fett- och vattenbeständighet varierar kraftigt och beror ofta på luftfuktighet och bestrykningsvikt. Om en biobaserad bestrykning räknas som plast beror på om dess polymer är naturlig och inte kemiskt modifierad, så modifierade stärkelser och polymerer framställda genom jäsning behöver kontrolleras.

Se: barriärbestrykningar för pappersförpackningar

Bestrykningsvikt

Bestrykningsvikt är den torra massan av en bestrykning per kvadratmeter, angiven i g/m² per sida. PE-extrusionsbestrykningar på muggkartong ligger typiskt i storleksordningen 12–20 g/m² per bestruken sida, medan dispersionsbarriärer vanligen påförs med lägre vikt, ofta i mer än ett pass. Bestrykningsvikten styr barriärprestanda, kostnad, möjligheten att lösa upp i massa och artikelns plastandel, vilken kommissionens icke-bindande PPWR-vägledning av den 5 juni 2026 använder med en tröskel på 5 % för begränsningarna i bilaga V.

Se: barriärbestrykningar för pappersförpackningar

Torrvaxning och våtvaxning

Vid torrvaxning drivs vax in i papperet med uppvärmda valsar så att ytan känns torr och arket motstår fukt genom hela materialet. Vid våtvaxning lämnas en sammanhängande vaxfilm på ytan, vilket ger en glansig yta, en bättre fuktbarriär och möjlighet till värmeförsegling. Båda smälter vid relativt låga temperaturer, och kraftigt vaxade papper löses dåligt upp i massa vid återvinning.

Se: Jämförelse: smörpapper, pergamentpapper och vaxpapper

Fluorkemikalier (fluorkemisk behandling; PFAS)

Fluorkemikalier är fluorerade föreningar, en del av PFAS-gruppen (per- och polyfluorerade alkylsubstanser), som historiskt använts för att göra papper, kartong och formad fiber fett- och vattenavvisande. Enligt artikel 5.5 i förordning (EU) 2025/40 (PPWR) måste förpackningar för livsmedelskontakt som släpps ut på EU-marknaden från och med 12 augusti 2026 understiga 25 ppb för enskilda PFAS och 250 ppb för summan av PFAS vid målinriktad analys, och understiga 50 ppm för alla PFAS inklusive polymera PFAS, där totalfluor över 50 mg/kg utlöser en skyldighet att visa om det kommer från PFAS. I USA meddelade FDA i februari 2024 att fettavvisande PFAS-medel inte längre säljs för livsmedelskontakt, och många delstater förbjuder avsiktligt tillsatta PFAS i livsmedelsförpackningar.

Se: PFAS-fria livsmedelsförpackningar

Funktionell barriär

En funktionell barriär är ett skikt i ett material för livsmedelskontakt som hindrar ämnen i skikten bakom, till exempel mineralolja från returfiber, från att migrera in i livsmedlet. Det kan vara en film, en bestrykning, en innerpåse eller ett barriärlager i kartongen. Där regelefterlevnaden bygger på en funktionell barriär bör försäkran om överensstämmelse ange det.

Se: regelefterlevnad för förpackningar i livsmedelskontakt

Värmeförseglingslack (HSC; DE: Heißsiegellack)

En värmeförseglingslack är en lack eller tunn bestrykning, till exempel akryl-, EVA- eller polyesterbaserad, som mjuknar under värme och tryck och binder mot sig själv eller mot en annan yta. Den påförs med djuptryck-, flexo- eller bestrykningsenheter på papper, aluminiumfolie eller film för lock, papperssachéer och förseglade papperspåsar. Förseglingens styrka beror på bestrykningsvikt, temperatur, kontakttid och tryck, så förseglingsvillkoren bör överenskommas med den som fyller förpackningen.

Metalliserat papper (US: metallized paper)

Metalliserat papper har ett extremt tunt vakuumdeponerat aluminiumskikt, påfört direkt eller genom överföring från en bärarfilm, mestadels för utseendet med viss effekt mot fukt och arom. Det används för etiketter, konfektyr och dekorativa inslag. Pappersbruk hanterar det i allmänhet lättare än folielaminat, men acceptansen varierar.

Se: barriärbestrykningar för pappersförpackningar

Mineraloljebarriär

En mineraloljebarriär är ett skikt, en bestrykning eller en innerpåse som blockerar migration av mineraloljekolväten (MOSH/MOAH) från returfiberkartong eller tryckfärger till livsmedel. Typiska alternativ är PET-, PA-, EVOH- eller metalliserade filmer, barriärbestrykningar och adsorberande kartonglager. Den är främst relevant för torra livsmedel med lång hållbarhet som förpackas i returfiberkartong.

Se: mineraloljebarriärer och vikaskar för livsmedelskontakt

Överlack (OPV, overprint varnish)

En överlack är en klar lack som trycks över färg för att skydda mot repor och nötning, styra glansen och, på livsmedelsförpackningar, bidra till att begränsa avsmetning. Det finns oljebaserade, vattenbaserade och UV-härdade typer, och lågmigrerande kvaliteter föreskrivs för livsmedelsförpackningar. En överlack är en tryckytbehandling, inte en fett- eller vattenbarriär.

Se: ytbehandlingar för vikaskar

PE-extrusionsbestrykning (PE-bestrykning; PE-belagd)

PE-extrusionsbestrykning innebär att smält polyeten, oftast LDPE, påförs som en tunn sammanhängande film på papper eller kartong. Den ger utmärkt vattenbeständighet, god fettbeständighet och tillförlitlig värmeförsegling för muggar, behållare och brickor för våta livsmedel, typiskt vid cirka 12–20 g/m² per bestruken sida. Den bestrukna artikeln behandlas som plastinnehållande enligt EU:s och Storbritanniens regler om engångsplast, och PE-filmen siktas bort som rejekt när kartongen löses upp i massa.

Se: barriärbestrykningar för pappersförpackningar; bestrykningar i pappersmuggar

PLA-bestrykning

PLA-bestrykning är polymjölksyra som extruderats på papper eller kartong, på samma sätt som PE, för att ge en värmeförseglingsbar vatten- och fettbarriär. PLA-bestruket papper kan certifieras som industriellt komposterbart när hela konstruktionen provats, men PLA förblir en plast i regulatorisk mening och är en förorening i konventionell plaståtervinning. Standardkvaliteter mjuknar vid lägre temperaturer än PE, så prestanda vid varmfyllning måste kontrolleras.

Se: bestrykningar i pappersmuggar

Primer

En primer är ett tunt skikt som påförs ett underlag före tryck, bestrykning, extrusion eller laminering för att förbättra vidhäftningen. Exempel är primers som hjälper PE att binda mot film eller folie vid extrusionsbestrykning och primers som hjälper tryckfärger att fästa på plastfilmer med låg ytenergi. Primers ingår i bedömningen av den färdiga strukturen för livsmedelskontakt.

Silikonbestrykning

Silikonbestrykning skapar en släppyta snarare än en klassisk barriär, så att mat och etiketter inte fastnar. Den används på bakplåtspapper och ugnsunderlägg, där den tål ugnstemperaturer, och på släppapper för självhäftande etiketter. Silikonbestruket papper går inte att värmeförsegla och accepteras ofta inte i vanlig pappersåtervinning.

Se: barriärbestrykningar för pappersförpackningar

Vax (paraffinvax, mikrokristallint vax)

Vax för förpackningar är främst raffinerat paraffinvax från petroleum, ofta blandat med mikrokristallint vax för flexibilitet eller med naturliga vaxer som bivax, karnaubavax eller sojavax. Det ger vatten- och fuktbeständighet till låg kostnad och smälter typiskt någonstans mellan cirka 45 och 70 °C, så det är olämpligt för varm, fet mat som varmhålls länge, ugnar eller mikrovågsugnar. Vaxkvaliteter för livsmedelskontakt specificeras efter renhet.

Se: Jämförelse: smörpapper, pergamentpapper och vaxpapper

Lim

Lim förenar skarvar, laminerar banor och sluter förpackningar. Typen påverkar linjehastighet, värmetålighet, dokumentation för livsmedelskontakt och återvinningsbarhet.

Cold seal (kallförseglande bestrykning; DE: Kaltsiegel)

Cold seal är en bestrykning, typiskt baserad på naturgummilatex, som påförs i ett mönster på insidan av ett omslag så att den binder mot sig själv enbart under tryck, utan värme. Den möjliggör mycket snabb förpackning av värmekänsliga produkter som chokladkakor och glass, med en släpplack tryckt på utsidan så att rullarna kan avlindas. Cold seal har begränsad hållbarhet före användning, och innehåll av naturgummilatex kan behöva deklareras av allergiskäl i vissa leveranskedjor.

Smältlim (hot melt; DE: Schmelzklebstoff)

Smältlim är ett lösningsmedelsfritt termoplastiskt lim, vanligen baserat på EVA eller polyolefiner, som påförs smält vid typiskt cirka 120–180 °C och stelnar genom avkylning inom sekunder. Det används för förslutning av vikaskar och ytterkartonger, vissa sidoskarvar i vikaskar, fastsättning av handtag på papperskassar och montering av displayer. Konventionella smältlim kan bilda klibbiga partiklar vid pappersåtervinning, så det finns kvaliteter som kan lösas upp i massa eller dispergeras.

Laminerlim (polyuretanbaserat laminerlim)

Ett laminerlim förenar två banor i flexibla förpackningar och är oftast en tvåkomponents polyuretan i lösningsmedelsbaserad eller lösningsmedelsfri form, med vattenbaserade system för vissa tillämpningar. Efter laminering behöver det härda, ofta i flera dagar, före skärning och pouchtillverkning. Aromatiska polyuretansystem måste vara helt härdade så att primära aromatiska aminer inte migrerar till livsmedel i detekterbara mängder enligt förordning (EU) 10/2011.

Se: laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar

Tryckkänsligt lim (PSA)

Ett tryckkänsligt lim förblir permanent klibbigt och binder vid lätt tryck, utan värme, vatten eller lösningsmedel. Det används på självhäftande etiketter, tejp och återförslutningsbara flikar, i akryl-, gummibaserade och smältlimstyper, med permanenta, avtagbara och avtvättbara varianter. För pappersförpackningar påverkar limvalet om etiketter och tejp bryts ned eller lämnar kvar klibbiga rester (stickies) vid upplösning i massa.

PVAc-lim (polyvinylacetat; vitlim)

PVAc-lim är en vattenbaserad dispersion av polyvinylacetat som stelnar när vattnet sugs in i papperet och avdunstar. Det används mycket för sidoskarvar i vikaskar i vik- och limmaskiner, skarvar i papperspåsar, tillverkning av pappershylsor och fönsterlimning på kartong. Det är i allmänhet förenligt med pappersåtervinning och finns i kvaliteter som uppfyller kraven för livsmedelskontakt.

Stärkelselim (DE: Stärkekleber)

Stärkelselim är ett vattenbaserat lim av majs-, vete-, potatis- eller tapiokastärkelse, kokt eller kemiskt modifierad för att styra viskositet och klibbighet. Det är standardlimmet för att binda liners mot flutingen i wellpappmaskinen och används mycket för rör- och bottenskarvar i papperspåsar. Det är billigt och fullt förenligt med upplösning i massa, även om det stelnar långsammare än smältlim.

Formad fiber

Massa som formas till tredimensionella former för brickor, bärare, bordsartiklar och insatser. Formaten jämförs i guiden formad fiber eller kartong i muggbärare.

Bagasse (sockerrörsbagasse)

Bagasse är den fibrösa rest som blir kvar när saften pressats ur sockerrör, och som massaframställs och används främst till tallrikar, skålar, clamshell-förpackningar och lock till muggar av formad fiber. Det våtpressas vanligen till släta, styva former, oblekt eller blekt, med limning eller barriärtillsatser för fett- och vattenbeständighet. Fluorkemikalier har historiskt använts på sådana produkter; PFAS-gränserna i EU:s PPWR gäller förpackningar för livsmedelskontakt från och med 12 augusti 2026, och Maines PFAS-förbud för förpackningstyper av växtfiber trädde i kraft den 25 maj 2026.

Se: PFAS-fria livsmedelsförpackningar

Torrformad fiber (torrformning)

Torrformad fiber är en framväxande process som formar cellulosafibrer till former av en luftlagd bana som pressas i uppvärmda verktyg, med lite eller inget vatten. Den utlovar lägre energianvändning och snabbare cykler än konventionell formning. Den bör inte förväxlas med torkpressad formad fiber, som formas av en vattenbaserad massasuspension.

Torkpressad formad fiber (konventionell formad fiber)

Torkpressad formad fiber formas genom att en massasuspension sugs mot ett verktyg täckt med nät, varefter den våta formen överförs och torkas, vanligen i ugn, ibland med en lätt pressning efteråt. Den har typiskt tjockare väggar, en slät och en grövre sida, och tillverkas ofta av returpapper från tidningar eller OCC. Den används för muggbärare, äggkartonger, fruktbrickor och skyddande insatser.

Se: formad fiber eller kartong i muggbärare

Formad fiber (formpressad fiber; US: molded fiber; DE: Faserguss)

Formad fiber är förpackningar som tillverkas genom att en utspädd massasuspension formas på ett format, nätbeklätt verktyg, vattnet avlägsnas med sug och formen därefter torkas eller varmpressas. Den kan använda returpapper, färsk vedmassa eller icke-vedbaserad fiber som bagasse, och dess form bestäms av verktyget, så nya former kräver nya verktyg. Den används för muggbärare, livsmedelsbrickor och bordsartiklar, äggförpackningar och skyddande insatser.

Se: formad fiber eller kartong i muggbärare; muggkragar och muggbärare med eget tryck

Våtpressad formad fiber (termoformad fiber)

Våtpressad formad fiber formas av massasuspension och pressas och torkas därefter i uppvärmda, matchade verktyg medan den fortfarande är våt, vilket ger en tät, tunnväggig del som är slät på båda sidor. Det är den vanliga processen för bagasse- och färskfiberbordsartiklar, clamshell-förpackningar och premiuminsatser. Verktygs- och energikostnaderna är högre än vid torkpressning, men ytfinish och måttnoggrannhet är bättre.

Se: formad fiber eller kartong i muggbärare

Så omsätter du materialtermer i en specifikation

En materialrad som en konverterare kan lämna offert på utan att gissa anger kvalitet eller struktur, vikter och funktionskrav, inte bara ett välbekant ord. Använd termerna ovan för att kontrollera att varje rad i din förfrågan täcker följande:

• Papper och kartong: kvalitetsnamn eller klass enligt DIN 19303, ytvikt, tjocklek för kartong, fiber (färskfiber, returfiber eller ett angivet lägsta innehåll av returfiber) och färg på båda sidor.
• Wellpapp: våg, varje liner och flutingpapper med sin ytvikt samt det hållfasthetskrav som kartongen ska uppfylla.
• Film och laminat: varje skikt utifrån och in med tjocklek i µm, innehåll av återvunnet material och vilket skikt som är i kontakt med produkten.
• Bestrykningar och barriärer: barriärtyp, sida, bestrykningsvikt om den är känd, vilken fett- eller vattenbeständighet som krävs och eventuella krav på PFAS-fri eller plastfri förpackning.
• Lim: endast där de spelar roll, till exempel värmetålighet, dokumentation för livsmedelskontakt eller mål för återvinningsbarhet.

Resten av förfrågan, bland annat kvantiteter, tryck och dokument, beskrivs i guide till offertförfrågan på förpackningar. 9 Packaging är en Istanbulbaserad tillverkare och exportör av tryckta förpackningar för företagskunder. Materialförslag ingår i den tekniska granskningen vid offert; skicka uppgifter om produkt, innehåll och målmarknader via vår kontaktsida.

Relaterad läsning

• Ordlista för förpackningar: termer för papper, kartong, tryck och regelefterlevnad
• Så fungerar papperskvaliteter för förpackningar
• Barriärbestrykningar för pappersförpackningar
• Jämförelse: FBB, SBS och WLC, så väljer du kartong till vikaskar
• Laminatstrukturer och barriäregenskaper för pouchar